Skådespelerskan, författaren och transaktivisten Saga Beckers romandebut Våra tungor smakar våld går i linje med sin titel. Den är skriven på en prosa som hela tiden leker med lyriken, och den innehåller väldigt mycket kroppslighet och sex, och väldigt mycket våld. Att berättarjaget delar namn med författaren antyder det som sedan bekräftas på konvolutets insida: berättelsen är till stora delar självupplevd. Det gör den inte mindre kraftfull att läsa.

Berättelsen utgörs till stor del av en lång serie möten, många av dem sexuella, och många av dem med män som berättarjaget söker sig till för att de gör henne illa. Men hon möter också Vincent, som verkar vilja henne väl, och de försöker trevande ta sig fram genom existensen tillsammans.

Det allra första stycket börjar: Det slår mig att den här tiden på året aldrig blir riktigt mörk. Så fort det blir mörkt börjar det ljusna igen. Det andra stycket börjar: Över hela min kropp finns ett lager av svett, hud och kön. Kukringen klämmer så det gör ont under pungen, huden spänner som att den är vikt. Det är mellan de här två polerna jag som läsare hela tiden kastas: det vackra, filosofiska, teoretiska, och det kroppsliga, fysiska, konkreta.

Någonstans under berättarjagets ångest och självhatet finns också hennes dysfori, men den har inte en så värst central plats i berättelsen. Det här är inte i första hand ett transnarrativ, det där upptäcka-komma ut-förskjutas-opereras-möjligen-bli-lycklig-alternativt-våldtagen-och-dödad-narrativet som vi läst tusen gånger förut. Det är en berättelse om en transperson, och ibland ger den en inblick i hur mycket mer komplex könsdysfori är än den eviga förklaringsmodellen ”född i fel kropp”.

Någonting inuti mig säger åt mig att jag inte får byta namn, att jag ständigt ska bli påmind om att jag inte är på riktigt. /…/ Inte ens jag känner mitt gamla jag längre. Ändå är det som att jag medvetet vill skada mig själv genom att inte byta det. /…/ På något sätt är jag kanske rädd att gå vidare. Rädd för det som kanske ska bli, och för att glömma pojken i mig. Den utan vilken hon inte finns. Världen som vi lever i, kräver av oss att vi bestämmer oss.

Några avsnitt tycker jag brister både litterärt och etiskt – de som detaljerat och romantiserande beskriver självskada. Rakbladssår har beskrivits så många gånger förut att det känns uttjatat, och för den som har ett självskadebeteende kan sådana beskrivningar göra det värre. Andra avsnitt väcker ett obehag hos mig, som kanske eller kanske inte är just det scenen vill förmedla, i synnerhet när den värdefulla, kärleksfulla relationen till Vincent också den kantas av våld.

Jag väntar och pressar sedan mer, slår ned honom i min hals. Något går sönder där nere, spricker upp. Det spräcker till och jag hostar ut blodigt slem på den vita badkarsbotten. /…/ Han ger mig det våld jag behöver. Våldet läker mig inifrån. Han hjälper mig att ta tillbaka min kropp. Han lämnar mig inte ensam efteråt som de andra brukar göra, utan stannar kvar. Han stannar kvar och renar mig.

Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag tycker om den här boken. Det är mycket i den som skrämmer mig, som gör mig obekväm, som jag tycker är fel eller destruktivt. Men den berör mig, den får mig att känna. Starkt. Den väcker medkänsla och rädsla och obehag och avsky, och då och då också hopp hos mig. Jag tror att det är precis det den vill göra. Den är en litterär tungkyss, och den smakar våld.