Omslaget till Modernistas utgåva av Petersburgsnoveller är lika stiligt som Nikolaj Gogols berättande i novellerna Kappan, Näsan, Nevskij prospekt och En dåres anteckningar. Det gäller både Lars Sundhs omslagsbild och Fyodor Antonovich Mollers författarporträtt på baksidan.

Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet.

De första novellerna, Kappan och Näsan, är de två i boken som är mest lika varandra. Båda börjar med att vi följer en huvudperson med ett tydligt problem som avslöjas redan i titeln. Den första novellen handlar om kampen för att få en tillräckligt varm och respektabel kappa, vilket kanske inte låter lika skruvat som den andra novellens borttappade näsa, men Gogol håller läsaren på tå med sin berättarstil och oväntade grepp. Du kanske tror att mannen med kappan är huvudpersonen, eftersom han hålls fram som huvudperson redan från början – men i Gogols berättande kan vi aldrig ta något för givet.

Med ett nära, personligt tonfall i berättarrösten känns det som om någon klivit rakt ur 1800-talets Sankt Petersburg för att berätta för just mig om dessa märkliga händelser, samtidigt som en oförglömlig stad växer fram. Det är skruvat och roligt och spetsigt. Säkert finns det många inbyggda insinuationer och paralleller som går mig helt förbi, eftersom jag kan så lite om den här platsen vid den här tiden. Men det gör inget, för där finns tillräckligt att ta till sig ändå.

Av de fyra novellerna är Nevskilj prospekt den som berör mig minst. Novellen inleds med en utförlig beskrivning av stadens paradgata och det är i just det som jag tappar bort mig. Det dröjer innan några tydliga karaktärer framträder. Att lyfta fram platsen, gatan, som huvudperson är ett intressant grepp, men för mig blir det mest just ett grepp för att uppnå något annorlunda, i stället för att landa som berättande. Den distanserade berättaren känns igen från de föregående novellerna, men utan tydliga huvudpersoner blir det distanserade till ett generaliserande som gör att det inte fastnar hos mig.

Den avslutande novellen, En dåres anteckningar, översatt av Bengt Jangfeldt (de andra tre novellerna är översatta av Nils Åke Nilsson) är den som skiljer sig allra mest från de övriga tre. Den berättas i dagboksform och gestaltar en människas tilltagande förvirring steg för steg, eller snarare dag för dag – en kombination av berättarstil och tematik som ju sedan fått flera efterföljare.