38 minusgrader har jag nog faktiskt aldrig upplevt, men nog har jag längtat bort. Bort vart som helst, bort från trista rutiner och folk som inte fattar. Bort från olösliga problem.

Lever man i 38 minusgrader är det kanske inte så konstigt att den där längtan får en särskild riktning. Söderut. Söderut längtar Karla, söderut som inte är en evig kamp mot kylan och mot föräldrarnas alltmer insisterande krav på samtal om hunden Hemingways sjukdom och död.

Nog vet Karla att Hemingway har ont, men att för den skull avliva henne? Nej. Det får bara inte hända. Hem måste alltid finnas där.

Så de bestämmer sig för att dra, Karla, vännen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz. Ta sig söderut. Rädda Hem, och sig själva också för den delen. Söderut.

Det blir en road trip genom vintern som ger också en bara potentiell förälder lite magont. Karla och vännerna liftar, snattar, kraschar fester med folk de inte känner, tältar i snön och stjäl till slut en buss. Samtidigt som jag, ur ungdomarnas perspektiv, är rätt förbannad på vuxenvärlden hade jag inte för mitt liv velat byta plats med dem. Gode gud, den här envisa dumdristigheten.

Så jävla kallt är en stark debut. Den är riktigt bra skriven, med ett klart intressant språk. Ändå kommer romanen aldrig riktigt under skinnet på mig, lämnar liksom inga större spår efter sig. Jag lyckas inte riktigt leva mig in i karaktärerna (det hjälper för övrigt inte att de båda tjejerna har så lika namn att det är lätt att läsa fel), utan stannar i en slags vuxen utifrånblick: låt mig aldrig lyssna så dåligt på en ung människa att de känner sig tvingade att stjäla en buss.

Nå, jag är ju faktiskt inte heller målgruppen, trots att jag så gärna läser ungdomsromaner. Jag har aldrig ens haft en älskad och döende hund. Så kanske räcker det bra så.