Jag ska erkänna en sak. När feminister ska beskriva ”kvinnliga erfarenheter” infinner sig ofta ett kliande obehag hos mig. För ofta innnebär pratet om ”gemensamma erfarenheter” att jag än en gång få uppleva känslan av att Inte Passa In. ”Kvinnliga erfarenheter” tenderar nämligen väldigt ofta att kretsa kring erfarenheter rörande män, och relationer till män – och varandes Tönt, Nörd, Ful och en massa andra väl valda ord har jag inte överdrivet mycket att bidra med till samtalet. Vänta, kan tjejer vara nördar, förresten? Det är reserverat för killar, va?

Att läsa Malin Lindroths texter på olika kultursidor om ensamma kvinnor, bortvalda kvinnor, oknullbara kvinnor har varit som balsam för själen. Äntligen berättas en annan historia om kvinnlig uppväxt än den gängse, äntligen får erfarenheter som är lika mycket Kvinnliga Erfarenheter som några andra höras och ta plats i historien!

Det var alltså med höga förväntningar jag satte tänderna i Lindroths bok Nuckan. Boken består av en samling essäer kring att vara bortvald, kring att leva ensam – som tonåring, som kvinna i 20-årsåldern och i medelåldern. Lindroth skriver naket och utlämnande om att inse att tonårens drömmar om att träffa den stora kärleken och bli Normal inte kommer att slå in, om falska förhoppningar, om att bli raggad på av gifta män och att ha svårt att hitta sin plats bland normerna såväl som i umgänget.

Det är modigt och viktigt. Samtidigt så är det något som gör att boken inte lyfter. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad – har det att göra med mina höga förväntningar? Att jag inte riktigt kan identifiera mig med berättar jaget på det sätt jag önskade? Att jag faktiskt inte riktigt får klart för mig vad en nucka är?

Nåväl, oavsett vad är Nuckan likväl en viktig bok, en bok som behövs och en bok som behöver läsas, spridas och diskuteras.