"Han får en bra idé och skriver ner den." Så sammanfattade en bekant till mig sin syn på Arto Paasilinnas författarskap. Det var så enkelt och träffsäkert sagt. Med de orden skulle jag egentligen redan nu kunna runda av den här recension; jag har fått min recension serverad på silverfat.

"Han får en bra idé och skriver ner den." Meningen tål att upprepas och duger alldeles ypperligt till att även sammanfatta Paasilinnas Hoppsan, jag är död!, min fjärde bekantskap med finnen. Han fick en bra idé och skrev ner den. Återigen.

Historien om den luggslitne journalisten, som en vacker dag råkar bli överkörd och möter livet efter detta, är lika enkel som genial. Idén är som vanligt absurd, språket kargt och sensmoralen – med kristendomen i spetsen – tydligt utplacerad mellan raderna. Vad mer ska man begära? Inte mycket. Förutom då möjligen en längre historia än den här på 195 sidor. Paasilinnas romaner har för vana att sluta tvärt allt som oftast. Det är lite ledsamt och tråkigt. Givetvis är upplägget ett medvetet drag från Paasilinnas sida för att läsaren ska få den där extra tankeställaren, så att sensmoralen ska klamra sig fast på riktigt, men likväl kan det kännas som en ganska platt metod, ty det enda man gör är att snuva läsaren på de där sista två tre kapitlen. Visst, det fungerar, men det betyder inte att det är rätt för det.

De som behärskar finskan kan nog få en ännu större aha-upplevelse tillsammans med Paasilinna. Att översättningar inte alltid är hundraprocentigt perfekta vet vi ju sedan förut, men mina erfarenheter av finsk litteratur som översatts till svenska har sällan varit trevliga. Översättaren till Hoppsan, jag är död! har däremot lyckats göra sitt jobb relativt bra, hon har bemästrat de flesta genuina finska uttrycken.

Tyvärr har man liksom i den förra romanen, Adam och Eva, fifflat med titeln. Herranen aika betyder på finska nåt helt annat än töntiga Hoppsan, jag är död!. Mer smakligt hade varit att översätta romanen till t.ex. "Herre Gud!" eller "Herre, min skapare!". Nåväl, det är bara en parentes.

Slutligen måste jag bara citera ett stycke ur romanen. Det är då journalisten och hans vän prosten Hinnermäki besöker en litteraturkonferens i Helsingfors där Finlands döda författare samlats för att diskutera olika litterära och filosofiska spörsmål:

Uppflugna i träden satt också ett oändligt antal kritiker, de hade placerat sig i björkarnas toppare där de högt över huvudet på konferensen var inbegripna i hetsiga dispyter om den eller den författarens allmänna betydelse och diverse annat som spottet förde dem i munnen, Kritikerna vågade sig sällan ner i markplanet, måhända besvärade dem denna massiva författarnärvaro; kanske såg de sig själva som något slags intränglingar, snyltgäster, hejdlöst intresserade av det som föranlett festen, men egentligen inte inbjudna. De satt där i sina träd likt lystna skator som bevakar höstens grisslakt utan att än så länge våga sig ner och kalasa på resterna, men också utan att kunna slita sig därifrån.

Det här är metalitteratur i sin bästa skepnad. Inte konstigt att man känner sig träffad. Nån mer skata som gör det?