Av någon anledning är avocadorna i den mindre lokala mataffären alltid av bra kvalitet. Jag går alltså dit när smaklökarna hojtar till mig att det var längesedan sist. Den senaste tiden har jag märkt att jag haft svårt att motstå en annan av affärens lockvaror. Nämligen de små, kvadratiska sagoböckerna som passar så fint i en liten barnhand. Ja. Jag talar om Pixi-böcker.

Den som fick mig på fall igen, var Stina Wirsén med sin bok Vem städar inte?. Jag skulle själv tillbringa någon timme med dammsugning och rengöring av toastolar en lördag och det troliga var att jag behövde lite inspiration.

Bokens tre personer är en familj med mamma, pappa och nalle.

Nu är det morgon. Det är helg, inte dagisdag. Inte jobbardag. Ledig dag. Mysigt!

–Jag vill ha frukost framför teven! Så ropar nalle.

Pappan kliver in med förkläde och styr dammsugaren där nalle ligger framför teven. Och mamma klagar över klädhögar. Det är sannerligen sura föräldrar som krockar med glada och förväntansfulla nalle.

Om någon skulle göra antagandet, att Wirsén ska lyfta fram föräldrar som bättre vetande än barn, så är antagandet fel. Läsningens dramatik är av en annan art. Denna lördag när det ska städas uppstår bråk mellan dem som förväntas vara vuxna och klara både det ena och det andra. Då är det skönt att det finns någon som ser det oproportionerliga i striden. För Wirsén är det inget konstigt att det är den yngsta i familjen som säger, ”Sluta!”. Och galant undviker hon att blanda in moralism, eller syndabockstänkande.

Stina Wirséns figurer är hämtade ur fantasin. Nalle ser inte ut som en teddybjörn eller en nalle. Mamma, pappa och nalle har armar, fötter, ögon, öron, näsa och mun. Men i övrigt är de obeskrivliga figurer som jag inte sett någon annanstans. Deras omgivning är däremot igenkännlig. Dammsugaren ser ut som en dammsugare. Bokhyllan ser ut som en bokhylla. Och de återvinningsstationer där pappa och nalle lämnar glas, metall och tidningar är en kopia av de stationer jag själv passerar i mitt vardagsliv. När jag bläddrar i boken stannar jag upp vid små detaljer och fastnar till exempel länge vid en röd klacksko som nalle har i sin utklädningslåda. Innerst inne, hoppas jag att många små barn har en egen utklädningslåda med avlagda kläder som kan användas för lekar.

Hur fungerar tilltalet och kan något sägas om Wirsén som sagoberättare? Jodå. Hon är absolut i klass med drottningen Barbro Lindgren, som har ett fantastiskt tilltal till de allra yngsta i sina böcker om Max eller Den Vilda Bebin.

Först och främst: Wirsén väljer ord som är enkla. Replikerna är alldagliga och sticker inte ut med någon dialektal variant eller modern slang. Hon fångar språket utan krusiduller men ändå fylls vardagsmättnaden med någon sorts filosofi. Och till sist: det där förlösande fnisset på bokens sista sida. Det är livsglädje för de allra minsta. Ja, jag erkänner … även för mig!

Ja, lockvaror intill kassan i mataffären är sannerligen av olika slag. Är det inte choklad, eller trendiga gojibär, så är det billiga bilderböcker. 15 kronor betalade jag för något som jag kan återanvända många gånger som humörhöjare.