Orden som skriker mig döv

Hör ni mig? Jag sjunger eller viskar eller skriker stora ord och små, jag talar eller skriver och bara för att jag måste, för att livet måste te sig så. För att ord som tiger kväver mig.
Jag föddes och växte, växer upp i landets vackraste stad, Uppsala. Av allas barndomar måste min ha varit ljuvligast: min mor hemma skrattande med nybakta bullar, min far i en annan värld full av outgrundliga äventyr, min syster så med nya lekar, nya ord. Är inte mina ord egentligen deras, förvrängda? Är inte min röst ett eko, om ens, av deras?
Så vet jag att jag lärde mig skriva när jag lärde mig ord och slutar då och då av rädsla för att tappa bort dem. Kommer nya fångar jag dem och sväljer, eller kniper ihop ögonen för att de inte ska hitta mig. Ibland letar jag i vattenpölar eller under bortglömda jordhögar men finner inte, finner aldrig. Det är därför jag menar att mina ord inte har något med mig att göra, de skapar sig själva. Tror ni mig inte?
Att böcker skrivs beror inte alltid på att någon vill skriva dem. Kanske tvingar de sig ut. Kanske skriker de sig igenom kroppar om nätterna, klöser tag i sovande fingertoppar och trasar upp det hjärtat som just börjat slå i takt med livet igen. De nålar sig igenom tungor, pressar sig ut genom tårkanaler och nagelband, skriker dig döv om nätterna. Det är inte alltid linslöss och välskrivare som blir författare. Att jag kräktes upp en bok var inte planerat.
Är det kanske rent av det jag bör tala om? Vem jag är som tror mig veta vackrare ord än andra? Så god som någon är min saga, och lika livlös som andras när den tvingas förklaras. Jag är Åsa. Tala om mig eller glöm mig genast, men läser ni den bok jag skrev och undrar ni om jag lever så svarar jag. Vi börjar och slutar, min bok gör varken eller. Den börjar i slutet och slutar i den början som aldrig fanns. Ja, jag lever. Ingen dör av kärlek.
Det är oklart det jag säger men glasklart tydligt, det måste vara det. Skriker jag så ekar det i skarven mellan sidor. Gråter jag så är det dina fingrar som blir fuktiga. Kan du begära annat än att tillåtas förstå?
Jag föddes och växte, växer upp. Vart jag går vet jag inte men vet att och varför. Är inte mina steg egentligen andras, förvrängda? Jag går ensam eller med andra om jag så önskar men kan aldrig gå ifrån det liv jag en gång lyftes upp i. Kan inte överge de världar som lyfte mig hit.
Hör ni mig? Jag talar knappast längre, suddar bara ord som inte passar och letar efter bättre. Tiger jag så försvinner jag, talar jag så gör det ont, det måste göra det. Hur kan jag annars sjunga fram leenden emellanåt? Hur vågar jag annars kasta mig handlöst in i drömmar? Det, om något, måste jag.