Utgiven | 2016 |
---|---|
ISBN | 9789146229841 |
Sidor | 302 |
Orginaltitel | Shylock is my name |
Översättare | Manne Svensson |
Först utgiven | 2015 |
Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta.
Varför då inte lyfta ut Shylock ur den relativt förglömliga pjäsen? Låta honom lägga ny mark och nya tider under sig? Är det ens möjligt för en karaktär som så akut framstår som en produkt av just sin tid och plats?
I Howard Jacobsons roman Jag heter Shylock har författaren gjort i stort sett det. I stort sett, eftersom Shylock på en gång fortfarande är Shylock från Köpmannen i Venedig och dyker upp i vår egen nutid, på en judisk kyrkogård i nordvästra England, där han blir hembjuden av den välbärgade konstsamlaren Simon Strulovitch. Som en Ahasverus, den vandrande eller evige juden, tycks Jacobsons Shylock lika odödlig som gestalten ju faktiskt blivit i litteraturhistorien.
Förutsatt att han verkligen är en person av kött och blod i romanen, förstås. Han framstår som det, men har också drag av en sorts madwoman in the attic, Sandra Gilberts och Susan Gubars tolkning av Bertha Mason Rochester som en försoningslös version av Jane Eyre i Charlotte Brontës roman. Kanske är Shylock helt enkelt Strulovitchs mer kompromisslösa, tveklösa jag?
”Jag är en annan som lever i en annan tid”, måste Strulovitch tänka inför sin gäst. ”Men han beklagade nästan att det var så.” För Strulovitch upplever sin egen situation nästan som en variation på Shylocks. Också han är på väg att, som han ser det, förlora sin dotter till kristna män som inte har annat än förakt och fördomar till övers för hennes far och folk. Förakt och fördomar och behovet av tjänster.
Samtidigt som Jacobsons roman utspelar sig i en värld där Shylock är en karaktär i en gammal Shakespearepjäs som haft sin gång, upprepar sig historien. Inte riktigt som en ny version av Köpmannen i Venedig, utan snarare som en variation på den, liksom musik kan återvända till ett tidigare tema och variera det. Strulovitchs ovilja att avstå sin dotter till hennes nya, ickejudiska krets, ett utstuderat gäng obildade tevekändisar och rika lokala förmågor – verkligen vår tids konsumistiska leisure class – ställer snart situationen på sin spets. Sporrad, naturligtvis, av Shylock.
Precis som i originalet är de centrala frågorna inbäddade i en hel del snåriga, långsökta och förglömliga intriger, men är de båda männen olika eller en och samma? Den sekulariserade och kluvne respektive den rättrogne, evige antagonisten? Är Shylock en ofrånkomlig del av en judisk erfarenhet eller identitet? Det är romanens kärna och behållning, det eviga samtalet, släktskapet och misstrogenheten mellan dessa två. Strukturernas och mentaliteternas brutala seghet. Särskildheten som vägran att infoga sig eller omöjligheten att verkligen släppas in utan att samtidigt förlora sig själv.
Publicerad: 2016-04-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-04-21 16:56
Inga kommentarer ännu
Kommentera