En tolvsidig essä publicerad på den samhällskommenterande sajten TomDispatch satte igång en snöbollseffekt. Något som ledde till etablerandet av nyordet mansplaining. Det här var inget som textens författare, Rebecca Solnit, hade räknat med och det är inte heller från hennes penna som termen kom.

I ett PS till originaltexten som både inleder och namnger denna essäsamling diskuterar hon varför hennes artikel fick en sådan spridning. Förutom att många kände igen sig i fenomenet lades den upp under en amerikansk valrörelse när, i synnerhet republikanska, politiska  röster kom med det ena antifeministiska uttalandet efter det andra. Kanske mest ökänt är Todd Akins utspel om att ”det inte behövs någon aborträtt för kvinnor som har blivit våldtagna, för om det är en riktig våldtäkt så vet kvinnokroppen hur den ska stänga av systemet”.

Nu innebär inte definitionen av mansplaining att någon uttrycker något så uppåt väggarna, även om det kan vara så. Det är kortfattat ett ord för när en man ska förklara något, vanligtvis för en kvinna, på ett överlägset och ignorant vis, där den förklarande förutsätter sig veta något som personen framför denna inte vet.

Rebecca Solnits text tar sin början i en självbiografisk absurd episod som utmynnar just i ett solklart exempel av mansplaining. Därifrån bygger hon ut sitt resonemang kring fenomenet till en bredare fråga om sociala maktförhållanden. På det sättet påminner den om Stephan Mendel-Enks intressanta och personligt skrivna Med uppenbar känsla för stil. Men än en gång, begreppet är inte Solnits och hon kritiserar i texttillägget ett ickekonstruktivt användande av termen på ett sätt som ”ger tyngd åt föreställningen att det handlar om en medfödd brist hos män, i stället för om att en del män förklarar saker som de inte borde förklara och inte lyssnar på saker som de borde lyssna på.” Även andra röster har anmärkt att ordet missbrukats och använts alltför lättvindigt och felaktigt. Men i Rebecca Solnits resonemang blir företeelsen en spegel ur vilken man kan läsa av en djupare tendens i samhället.

Boken innehåller totalt nio essäer. Samtliga är absolut läs- och tänkvärda även om vissa är skrivna med en mer brännande och skarpare stil. Något som inte är särskilt märkligt, då dessa behandlar vidriga former av sexism och jämställdhetssträvande strategier. Andra texter har en mer akademisk ton, men gemensamt för alla är en genomlöpande feministisk och maktkritisk diskussion. Det är också det som gör boken till en både sammanhållen och intressant samling. Rebecca Solnit har en vassare penna än de flesta samhällsanalytiker och kommer därför med stor sannolikhet att ha fortsatt betydande påverkan på den sociala agendan.