Skyddslösa, i dunklet innanför tältväven, dränkta i rösternas oväsen, bestick och stolar dragna över golvet, hur många var de? Femtio? Åttio? Hundra? Ännu fler?

I Olivier Adams roman är ”de skyddslösa” flyktingarna som samlats i en småstad vid den franska atlantkusten. De är skyddslösa för väder och vind, för polisens trakasserier, för hunger, sjukdom och sorg, i väntan på ett tillfälle att ta sig över kanalen till Storbritannien där deras familjer väntar.

I en tid när nyheter om båtkatastrofer i Medelhavet aldrig verkar ta slut är romanen lika aktuell i dag som när den publicerades i Frankrike år 2007. Återigen konfronteras läsaren med frågan om hur man som individ och samhälle ska bemöta en annan människas hopplösa situation.

Marie, romanens huvudperson och enda jag, är distanserad inför flyktingarnas tillvaro. Precis som sina grannar vågar hon inte se dem i ögonen. Hon har sina egna problem. Arbetslösheten växer i den lilla staden och Marie har förlorat jobbet som snabbköpskassörska. Hennes enda uppgift är att hämta och lämna barnen i skolan – något hon inte alltid verkar klara av. Isolerad från omvärlden börjar den bortmedicinerade depressionen sakta göra sig påmind. Men när Marie träffar Isabelle och börjar hjälpa till på det provisoriska hjälpcentret för flyktingar förändras hennes tillvaro. All tid går till hjälparbetet, till och med på bekostad av omsorgen av den egna familjen, och till slut väcker hennes engagemang både familjen och samhällets missnöje.

De skyddslösa ger en skrämmande och rå bild av utsattheten, misstänkliggörandet och våldet mot dem som har det allra sämst. Samtidigt får läsaren också en inblick i ett europeiskt samhälle präglat av massarbetslöshet. Ett samhälle som står maktlös inför en omvärld i ständig förändring.

Men det är också ett detaljerat porträtt av en arbetarklass som söker engagemang och strävar efter en roll i samhället, samtidigt som de fruktar omgivningens åsikter. Marie (och hennes familj) får utstå ord och handlingar från ett samhälle präglat av konformitet. Ett samhälle som fastnat i soffan, ölbedövad och hypnotiserad av tv-tittande. Och skyddslösheten finns på så sätt även bland dem som skiljer sig från mängden.

Det är framförallt huvudpersonen Maries berättelse som tar plats i romanen. Det är ett starkt porträtt av en kvinna som lever och kämpar mot psykisk sjukdom och sorg. Marie försöker vara en hel och god människa. En duktig familjemänniska som kommer i tid, handlar mat, lyssnar – men som oftast misslyckas. Samtidigt nyanseras bilden i omsorgen av de skyddslösa. Hennes engagemang är inte bara materiellt utan också själsligt, till och med maniskt. Tyvärr gör den starka karakteriseringen av Marie att flyktingarnas röster inte blir hörda på samma intensiva sätt. Flyktingarna känns ibland förenklade till skuggliknande figurer som rör sig flyktigt i berättelsen. De är innehållslösa, stumma och förblir utsatta.

Denna västerländska blick är problematisk samtidigt som Olivier Adams litterära värld ändå ställer ärliga frågor, och levandegör de sociala samtidsfenomen som vi alla kan ställas inför. Frågan är bara om vi ska vända bort blicken, eller börja agera?