Det finns inte särskilt stora likheter mellan Alice Goffmans Jagade och Piper Kermans Orange is the new black – förutom att jag precis läst båda. Den förstnämnda är baserad på Goffmans doktorsavhandling i sociologi, den senare är en memoar som blivit tv-serie.

Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska fängelsesystemet, och båda är skrivna av unga vita medelklasskvinnor som ständigt får frågan vad tusan de gör där de är – Kerman i ett fängelse mestadels befolkat av svarta, ”Spanish mamas” och crackmissbrukare; Goffman på ”6th Street” i Philadelphia, ett svart område präglat av gäng, våld, droger och polisbevakning.

Kerman har förstås begått ett brott (om än för lite bisarrt länge sedan), medan Goffman valt att undersöka livet på 6th Street (som egentligen heter något annat), men de drar båda liknande slutsatser kring det USA som är ”tough on crime” och utkämpar ett ”krig mot drogerna” som inte verkar göra någonting bättre. Ett USA där nästan en av hundra i den vuxna befolkningen sitter i fängelse och tre av hundra övervakas av kriminalvården (som fängslade, villkorligt frigivna eller dömda), där svarta är ordentligt överrespresenterade (13 procent av befolkningen men 37 procent av internerna) och fängelsepopulationen ökat med 500 procent de senaste 40 åren.

På 6th Street är samhället närvarande som övervakning, punkt. Polisen gör slumpmässiga kontroller på gatan, går regelmässigt igenom sjukhusens besökslistor och filmar deltagande i begravningar. Unga killar lär sig tidigt att känna igen civila poliser och hur man springer ifrån dem och när småungarna på 6th Street leker tjuv och polis gör de det med brutal detaljkännedom.

Det finns allvarlig kriminalitet på 6th Street, det finns gängvåld och skjutvapen och narkotikahandel i massor. Det som gör Mike, Chuck och de andra unga män som Goffman lever tillsammans med i sex år i området till jagade är emellertid ofta mer byråkratiska brott, att inte ha betalt rättegångskostnader, inte infunnit sig till något av alla eviga rättegångsdatum eller att ha brutit mot frigivningsvillkor som att ha varit ute på natten eller druckit alkohol. Ett eller annat ganska trivialt misstag i unga år förpassar dem ofta i en nedåtgående spiral, där chansen att ta sig ur är försvinnande liten.

Goffman följer de här killarna, deras släktingar och flickvänner, kartlägger deras vardag och hur deras värld fungerar, vilka regler och värderingar som gäller, vilka strategier man har och väljer, hur man handskas med problem av olika slag. På 6th Street finns anhöriga och vänner till de kriminella, men också de som helt tar avstånd från dem – och så en hel liten industri av kommersiella ”hjälpverksamheter”, handel med falska dokument och med ren urin för att klara drogkontroller.

Priset för att hjälpa männen (det är nästan alltid män som lever och jagas så här) att hålla sig undan polisen är ofta högt, med ständiga nattliga husrannsakningar och påtryckningar. Ibland bedömer både de jagade och deras anhöriga att det säkraste faktiskt vore att komma ifrån gatan ett tag.

Goffman skildrar det här livet och resonemangen ingående, levande och mänskligt. Hon tydliggör hur människors liv egentligen alltid följer någon sorts inneboende logik. Alla människor förhandlar kring rätt och fel, mening och meningslöshet. Alla, eller åtminstone de flesta, beteenden är i någon mån logiska utifrån sina förutsättningar.

Allra mest påtagligt blir det i den metodbilaga som lite märkligt tillfogats boken men absolut inte får missas. Där berättar Goffman mer ingående både om hur hon egentligen lyckades ta sig in i den rätt unika position det innebar att få följa de unga männen på 6th Street, vilka problem och dilemman som uppstått, och hur det var att ta sig tillbaka till universitetsvärlden igen. På sätt och vis är det först där tillvaron på 6th Street framträder i hela sin vanvettiga brutalitet. Goffman lider uppenbarligen av någon sorts posttraumatisk stress. Hon upplever de mestadels vita studenterna som obehagliga och svårbegripliga och hon är livrädd för vita män i ”polisålder”.

Jag vet inte om det behöver tilläggas att det verkar galet att lägga så stor del av ett samhälles resurser på att få människor att känna så?