Det är kvinnorna som styr i den lilla staden Cranford – det slår Elizabeth Gaskell fast redan i inledningen. ”För det första så är Cranford i amazonernas våld;” börjar romanen, ”alla som bor i hus över en viss hyresnivå är kvinnor.” Stadens kvinnor i medelklassen – och det är bara de som räknas i romanens sociala sfär – är änkor och ungmör och nöjda med det. (Nåja. På ytan, om inte annat.) Varje oförsiktigt intrång i kretsen har potential att röra om i grytan.

Den här svenska översättningen av Cranford har fått underrubriken ”En småstadsidyll” och de problem damerna i Cranford sysselsätter sig med är inte sällan av underhållande trivial karaktär. Staden får besök av en mystisk trollkarl eller drabbas av en inbillad inbrottsvåg. Miss Betsy Barkers älskade kossa går ner sig i en kalkgrop och måste kläs i flanellpyjamas. Mrs Forrester låter minsann inte det faktum att katten slurpar i sig hennes bästa spets hindra sig och konversationen på en bjudning sammanfattas bekymrat: ”Det var mycket besvärligt att hålla medelvägen mellan mrs Forresters dövhet och mrs Jamiesons sömn.”

Det är emellertid också en miljö präglad av skvaller, strikta normer och hierarkier. Att den förnäma Mrs Jamieson utan att klandras kan slumra till och måste tassas runt framställs som fullkomligt självklart, och när samma dam väntar besök av en adlig släkting kan hon helt sonika undanbe sig de ickeadliga väninnornas visiter. Sin förnämitet poängterar hon demonstrativt genom att ignorera en annan stackars dam i sällskapet, som hon inte anser vara en värdig bekantskap, och genom att servera knähunden före väninnorna.

Allt detta presenterar Gaskell med sitt milda ironiska tonläge och sin varma, roade blick för människors små fånigheter, för tillkortakommanden och fegheter, blödande hjärtan och sumpade möjligheter. Särskilt den rara Miss Matty, berättarens värdinna, är faktiskt tankeväckande rörande i sin lojalitet och tilltro till vännerna och till världen i stort.

Den som sett BBC:s tevefilmatisering från 2007, som SVT sände i vintras, kommer att sakna en hel del i romanen Cranford. Denna filmatisering, BBC:s tredje av bokvärlden, bygger på en kombination av flera Gaskell-romaner, och många av de berättelser som gett teveserien dess struktur finns helt enkelt inte med i just Cranford.

Dessutom publicerades Cranford, som många 1800-talsverk, först avsnittsvis i tidskrifter – de första kapitlen i Dickens Household Words (och Dickens läses också flitigt i kapitlen). Det gör emellertid berättelsen väl episodisk – fast just det publiceringssättet kanske i andra sammanhang bidragit till romaners spänningsskapande – nästan till och med väl episodisk för att egentligen kallas roman. Cranford hålls samman av miljön och karaktärerna, men lämnar en del att önska just vad gäller just dramatisk struktur. Jämfört med Jane Austens driv och vassa humor, eller med någon av systrarnas Brontës mer melodramatiska intriger, framstår den som ganska bagatellartad.

Det är i alla fall en mycket charmerande bagatell och en skicklig skildring av 1800-talets vardagsliv bland medelklassens damer – liksom av småstadslivet och människors både småttiga och storartade sociala spel långt bortom någon specifik tid och plats.