Det finns ingen rättvisa, varken i livet eller i döden.

Inte många tror heller längre på rättvisa, men jag måste skriva det än en gång; de finns ingen rättvisa.

Två stora svenskar har gått bort, nästan samtidigt. Den ena var bra på att slå ner folk, han var faktiskt en tid bäst i världen på att slå ner folk. Om honom skrivs det spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna. Svd har helsidesomslag, GP säkert tio helsidor, kvällstidningarna krigsrubriker.

Den andre, fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson, omnämns i en del press med ett pliktskyldigt TT-telegram, i en del tidningar inte alls.

Man kan naturligtvis aldrig mäta människors värde, allra minst i antal spaltmeter. Men lite orättvist känns det.

Sune Jonsson var en av Sveriges mest framstående fotografer. Hans skildringar av den norrländska landsbygden i böcker som Byn med det blå huset, Timotejvägen och Sammankomst vid elden tillhör klassikerna inom den svenska fotolitteraturen.

1993 erhöll han ”fotografins nobelpris”, Hasselbladpriset. Han är en av tre svenskar som fått priset.

Han har givit ut cirka tjugofem böcker, Den senaste Tiden är ett förunderligt ting fick utmärkelsen Svenska fotobokspriset 2007. Han var större delen av sitt yrkesverksamma liv verksam på Västerbottens museum där han även producerade ett antal filmer. 2007 blev Sune Jonsson även invald som hedersmedlem i Moment Agency, ett fotografkollektiv bestående av några av de mest framgångsrika svenska pressfotograferna.

Jonsson har ända sedan hans första fotoböcker utkom på sextiotalet varit en inspirationskälla för generationer av svenska fotografer. Han gick bort på kvällen den 30 januari 2009.