Jag drar mig för att börja läsa Den vita duken. Kan inte bestämma mig för hur jag ska läsa. För detta är två romaner i en. Eller kanske är ”en roman i två” ett bättre uttryck. Den består av två separata delar, har två huvudkaraktärer, två omslag, och två nästan identiska sidor med författarens tack. Läsaren uppmanas att själv välja hur den ska läsas. Antingen väljer du att börja från ett håll, eller så hoppar du mellan delarna. Eller så väljer du ett helt eget sätt. Ni förstår min beslutsångest…

Till slut väljer jag en siffra, 37, och räknar. Siffran bestämmer delen om Jan Wechsler. Jag läser, vänder sedan på boken och läser den om Amnon Zichroni, även här från början till slut. Jag kommer inte ifrån tanken på att min läsupplevelse hade blivit annorlunda om jag valt en annan väg. Om jag hoppat mellan de två delarna, om jag valt en annan siffra och istället börjat med Amnon Zichroni. Hade boken blivit bättre? Hade jag blivit mer överraskad eller hade jag istället sett samband långt i förväg? Något som slår mig är hur jag som läsare, och litteraturen i stort, är fast i en dominerande berättarstruktur. Gärna experimenterande och annorlunda berättelser, men de ska kunna läsas från början till slut och ha en välkänd kurva. Vändpunkter och klimax. Ni vet, en dramaturgi som hade gjort Aristoteles nöjd.

Nu har jag ägnat hela inledningen till att beskriva Den vita dukens utformning istället för själva historien. Att göra en bok speciell på detta sätt kan ju vara ett grepp som används för att dölja en inte alltför stark intrig, men så är verkligen inte fallet här. Snarare än att bara vara en ”cool grej” förstärker romanens två spår berättelsen. Och viktigast av allt, detta hade varit en fantastisk roman även utan uppdelningen.

Amnon Zichroni är psykoanalytiker och hjälper en av sina patienter, Minsky, att minnas sin barndom i ett koncentrationsläger under nazismen. Dessa minnen publiceras sedan i en mycket uppmärksammad och hyllad bok, vilket gör Minsky till stjärna inom litteraturvärlden och en flitigt anlitad föreläsare. Framgångståget tar dock slut när journalisten Jan Wechsler avslöjar Minskys memoarer som påhittade. Han är inte alls en av Förintelsens överlevare.

Tio år senare ringer det på dörren hemma hos en man vid namn Jan Wechsler. Det är ett bud som lämnar en väska han ska ha glömt på en flygresa från Jerusalem. Han har dock inget minne vare sig av väskan, resan eller av det som finns i den.

Utan att avslöja för mycket är det en resa in i frågor om minne, identitet och sanning som tar fart. Vad händer när du totalt måste omvärdera ditt minne av livet? Minnet av den du tror att du är. Det är thrillerartat och smart. Så här positivt förvirrad av en bok har jag inte blivit sedan jag läste Illusionisten av John Fowles. Hela tiden har jag en känsla av att mattan rycks bort under mig. Jag anar hela tiden något långt där borta, något som försvinner när jag närmar mig. I slutet av båda delarna möts de två männen, men vad som tycks vara verkligt i den ena berättelsen är det inte i den andra. Jag blir lurad och kan inte lita på att något av det som händer är sant. Samtidigt kan jag heller inte lita på att det som sägs vara falskt inte i själva verket är på riktigt.