Kurt Wallander längtar efter att kunna lämna lägenheten på Mariagatan i Ystad. Han vill flytta ut på landet och skaffa hund. Hans far är död, och hans dotter bor inte längre hos honom. Han behöver någon slags förändring.

Så hör kollegan Martinsson av sig och säger sig ha ett hus att sälja. En släkting har tvingats flytta in på ett äldreboende, och Martinsson har blivit ansvarig för försäljningen av huset.

– Kanske kan du antyda priset? Det är knappast nån idé att jag åker dit och tittar på huset om det är så dyrt att jag inte kan reflektera över att köpa det.
- Åk ut, sa Martinsson. Du har råd. Om du vill.

Wallander tycker om det gamla huset. Det skulle krävas mycket arbete för att rusta upp det, men när han går omkring på platsen kan han se sig själv boende där. Tills han, efter att omedvetet ha reagerat på något som inte följde mönstret, hittar en människohand i trädgården. En skeletthand som letat sig upp ur jorden, och som visar sig tillhöra en av två personer som mördats och grävts ner i marken på denna tysta och fridfulla plats. Det som skulle ha blivit Wallanders framtid förvandlas till ännu en brottsplats, denna gång en över 50 år gammal sådan, vilket ger problem för utredarna under arbetet med att klara upp gåtan.

Handen, som är en kortroman på 120 sidor, har tidigare getts ut i Holland och även filmatiserats av BBC. Den utspelar sig tidsmässigt innan Den orolige mannen som är den sista romanen om Kurt Wallander. Det är en välskriven historia, om än just kort. Längden begränsar givetvis, historien kan av förklarliga skäl inte tillåtas ta så många vändningar eller innehålla sidospår. Trots detta lyckas Mankell skildra sina karaktärer knivskarpt, genom dialog och små detaljer i deras handlingsmönster. Kanske är det för att Mankells karaktärsgalleri är så väl uppbyggt, han har trots allt skrivit tolv böcker om människorna vid Ystadspolisen. Kanske även för att dessa karaktärer redan finns tydligt i mitt inre, eftersom jag träffat på dem otaliga gånger i böcker och på film.

Intrigen i Handen är på typiskt Mankellvis en del av något större, en del av ett historiskt skeende. I sökandet efter de dödas identiteter framträder en berättelse om villkoren för alla de människor som flydde andra världskriget, och som tvingades skapa sina liv på nytt i främmande länder. Människor som på grund av den oordning som rådde i Europa inte registrerades av någon myndighet, och som därför existerade utanför samhället. Ännu en gång har Mankell skrivit en kriminalroman som egentligen handlar om något annat, men som drivs framåt av brottsutredningen, och jag tänker att det är just detta som är hans enorma styrka som författare.

Boken består, utöver kortromanen, av en beskrivning av och ett register över Wallanders värld. Romanerna presenteras kronologiskt i korthet, och de återkommande karaktärernas liv, egenskaper och intressen beskrivs. Just denna del, där Mankells mångåriga arbete med dessa karaktärer blir tydligt, fascinerar mig. Det är helt enkelt suverän läsning för alla som själva skriver. Vill ni ha exempel på hur en skapar komplexa och intressanta karaktärer? Studera Mankell. Även den text där han skriver om arbetet med romanerna – hur historierna kom till, hur skrivprocesserna sett ut, hur läsarna har tagit emot böckerna – fungerar som ren inspiration för mig. Likaså är det roligt med författarkuriosa. Som att Mankell faktiskt totalförstörde ett manuskript för att han mådde dåligt av det. För att det var för hemskt att skriva om. Det är precis sådant jag vill läsa i en avskedsbok av den här typen. Att det sedan är långa register över bifigurer, geografiska platser som omnämns i romanerna och Wallanders kulturella preferenser … Ja det må så vara. Kanske är det en guldgruva för den riktigt inbitne läsaren, även om jag själv mest bläddrar igenom dem. Det jag bär med mig är istället konsten att skapa karaktärer.

Ett värdigt farväl till en av de starkaste personligheterna i svensk kriminallitteratur. Ta hand om dig, Kurt Wallander!