Sedan första boken gavs ut 2007 har Sekwa förlag gett ut franskspråkig litteratur i svensk översättning, företrädesvis skriven av samtida kvinnliga författare. Grégoire Delacourt, Pierre Szalowski och David Foenkinos har hittills varit de enda manliga författarna i Sekwas utgivning. Den sistnämnda är en av Frankrikes tio bäst säljande författare, med bland annat åtta romaner bakom sig, bland dem Nathalie – en delikat historia, som även blev film häromåret.

Foenkinos senaste roman Minnen rör sig i försiktiga cirklar kring det stora ämnet döden – antingen direkt eller i betraktandet av livets förfall, det som följer oss alla redan från barndomen och genom hela livet. Berättarrösten Patrick är en ung man med författarambitioner, som jobbar som nattportier. Den huvudsakliga historien är den om huvudpersonens farmor, som efter att farfar har dött hamnar på äldreboende mot sin vilja, placerad där av sina barn som inte har tid och ork att hjälpa henne i vardagen. En dag är farmor borta – i en sista demonstration av självständighet har hon rymt från äldreboendet. Barnbarnet ger sig av för att hitta henne.

Just där hittar man bokens stora behållning – den fina ömsinta relationen mellan farmor och barnbarn, även om relationen i sig inte är helt okomplicerad. Barnbarnet Patrick blir ofta besvärad av ålderdomens bekymmer och dödens närhet, och som läsare känner jag hans ångest – det är jobbigt att påminnas om sin egen förestående ålderdom och risken för kroppsliga och kognitiva krämpor som kan uppstå. Farmor i sin tur vill inte belasta barnbarnet med sanningen om hur det egentligen ligger till i hennes vardag, på institutionen som i realiteten är dödens väntrum, där man som boende är nere för räkning. Men jakten på rymlingen visar vem det är som står farmor allra närmast i släkten, och den delen av historien är mycket vacker, kärleksfull, humoristisk och även melankolisk – livets ofrånkomliga besvärlighet ligger som en skugga över berättelsen med en detaljerad katalog av vardagliga dråpligheter som får mig att fnissa till ganska ofta trots berättelsens allvar. Som bonus tillkommer kursiverade små avsnitt där någon person (ofta en bifigur nämnd i förbifarten) berättar om ett minne, obetydlig eller viktig – korta kärnfulla små pärlor i romanen, flera gånger tragikomiska på ett tankeväckande sätt.

I dödens närhet utvecklas även en kärlekshistoria, vilket gör mig konfunderad till en början. Hade det inte räckt med att bara berätta farmors historia och låta henne ta mer plats? Sedan inser jag att det är så livet är – död går hand i hand med fortsatt liv, och det är sällan man väljer när livsavgörande möten sker. Barnbarnet Patrick och hans livs stora kärlekshistoria är en följd av historien om farmors sista dagar, men komplikationsfritt blir det naturligtvis inte. Karaktärernas brist på att tillåta sig vara nöjda med hur livet blev präglar hela historien. Foenkinos sätter på ett uppfriskande sätt fingret på den moderna människans oförmåga att vara nöjd med det hen fått, och i stället alltid se framåt mot vad som skulle kunna vänta runt hörnet om man bara… Följande citat fångar dilemmat väl:

[...] utveckling som skedde under 1900-talet; först gjorde lyckan sitt inträde i världen, eller i alla fall rätten till lycka och tillgången till fritid och semester. Det var 1930-tal och Folkfronten. Därefter gick vi vidare till framskridandets andra fas, en etapp som man kan kalla rätten till missnöje. Den inföll på 1970-talet, i samband med legaliseringen av abort, och givetvis rätten till skilsmässa. Det är lätt att glömma att äktenskapsbrott var förbjudet enligt lag ända fram till 1975. Vi erhöll då rätten att bedöma lyckan. Och nu befinner vi oss i den tredje fasen, som kanske är den mest plågsamma – den av ständig tvekan. Vi har lyckan, vi har rätten att inte nöja oss med denna lycka, och därför öppnar sig ett uppbåd av vägar för oss. Vilken väg ska man ta?

Från att ha förväntat mig en mysig generationsroman i fransk miljö fick jag istället en spretigare berättelse som med sin blandning av vardagsfilosofi, dråplig självinsikt, psykologi, död, kärlek och trovärdiga karaktärer växte till något större. Minnen hängde kvar länge i tankarna och jag klassar den som en av höstens mest tänkvärda böcker.