Det är en liten by. En gropig grusväg och en skola med sju barn finns det. Hundar i löplinor utanför husen. ”Mirjam är barn här.”

Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare förstår kanske ofta mer än Mirjam gör, men intrycken är lika osorterade – eller snarare, allting har lika stor tyngd – som för en sexåring. Världen är liten men skarp. Allting är viktigt. Mycket är tämligen obegripligt.

Ofta blir det väldigt roligt. Andra gånger får man ont i magen, men världen liksom bara är som den är. Ska det bli jul måste man skjuta grisen. När hundarna blir för gamla, till och med Mirjams älskade Jack, går de samma väg. När också farmor dör förstår Mirjam det på de vuxna som att hon åkt till England, men anar kanske att det inte riktigt stämmer.

Det är mycket med döden. Därför behövs solknepet, en ramsa för att hantera oron. En besvärjelse för att hindra solen från att sluta lysa så att alla dör. Det har nämligen farmor läst i tidningen att den kan göra. Om solen slutar lysa tar det åtta minuter för oss på jorden att märka det. Därför uppkommer den där ramsan, för att få grepp om de åtta minuterna mellan oss och döden. Fast hur ska solen veta när Mirjam börjar räkna?

Mycket är tämligen obegripligt. Också för att det finns så mycket man inte får säga, fast alla vet det. Man får inte prata om döden och inte om pengar. ”Man ska inte prata om Jehova med dem som är Jehovas. Inte säga att någon är tjock. Inte tala om att man är bra på att läsa.” Man får inte göra sig märkvärdig. Man får inte bara tacka ja när någon bjuder, även fast man är hungrig. Man får inte berätta om folk som dricker Flink och blir konstiga och sjuka och ramlar och kräks, och man får inte prata om var köttet i frysen egentligen kommer ifrån. Inte för att det bekymrar Mirjam.

Karlarna pratar högt och frågar var farfar och pappa är. Farmor säger att hon inte vet men Mirjam vet, så hon talar om det, att de är i skogen, farfar och pappa.
- Och de tog med sig bägge bössorna.
Då skrattar karlarna så det dånar i stugan.
- Jaså du Maja. Är frysen tom? frågar de farmor.
Farmor skrattar inte, hon bara suckar.
- Vad kan jag göra, säger hon, ja herregud, vad ska jag göra.

Ibland vet man inte riktigt hur världen ser ut utanför Mirjams synfält. Är mamma verkligen också rädd för Centrifugen i källaren? Och hur var det med farmors resa till England?

Kjellssons känsla för barnperspektivet är imponerande. Hon beskriver Mirjams värld sparsmakat, detaljrikt och vardagligt poetiskt på ett sätt som man ofta kan känna igen från hennes sångtexter. Inte minst känner man igen den där blicken för människors långt ifrån perfekta vardag, för livet som det är och som det blir och skulle kunna vara. Det är en blick med charmerande glimt, en blick som ser på människorna med humor, skärpa och oändlig ömhet.