Gränsglaset är Anna Mattssons sjätte diktsamling. Diktsamlingens titel kan tolkas på flera sätt och blir effektfull eftersom den väcker tankar. Förnimmelsen av ett gränsglas kan upplevas i olika sammanhang. Det symboliska eller reella glaset både hindrar direktkontakt och förmedlar en viss kontakt, det är en sorts vägg, men den är genomskinlig och i den kan man också spegla sig. En gräns av glas. Nej, titeln leder inte tankarna till något positivt, även om glaset lätt skulle kunna krossas, och man kan bryta sig igenom.

Trots att jag inte läst något annat än denna diktsamling av allt det Anna Mattsson skrivit, är jag inte helt okunnig om hennes tidigare verk och därför tolkar jag denna diktsamling utifrån de övergrepp hon upplevde i sin barndom.

Gränsglaset är uppdelad i fem delar, var och en med sin rubrik: ”faller genom faller krossas”, ”att hålla kvar i livet dem vi älskar”, ”materien sjunger sönder”, ”levande stenar” och ”hon är stor nu hon gnäller inte.” Det finns en hon, ett du och ett jag i dikterna. Det handlar om en flicka, kallad skräckflickan. Jag tolkar det som att hon kallas så för den skräck, som hon känt och känner och som hon desperat vill bli av med och fly ifrån. Hon är bland annat rädd för de ”levande stenarna”, som är hennes namn på känslokalla och oengagerade människor. Hon försöker skydda sig:

och hon skräckflickan som överlever platser
överlever in i drömmar
ordlöst långt bakom ögonens sköldar

Hon verkar ha mött motstånd, då hon försökte få hjälp eller ta kontakt, och hon känner att hon lever som bakom ett glas av ”stum förtvivlan”:

skräckflickan hur fick du ditt namn

jag slog min panna mot ett glas av gräns

emellan arbetande människor och de sa

vad skriker du för det där var väl inget

jag blödde och de sa
att det var vanligt

jag ropade och de sa
att jag var tyst

Hon vill ta sig framåt för att söka kontakt, även om det känns mycket svårt:

det kostar dig livet att gå
sa fåglarna hon mötte på vägen

hon gick och gick och sjön
som hon kom fram till var gjord av glas

och under glaset fanns dansande människor

hon bultade med knogen
tills de kom och öppnade för henne

Diktsamlingar kan vara lika mångfasetterade och bjuda på lika många tolkningar och upptäckter som en symbolisk målning. Anna Mattssons Gränsglaset känns till en början fascinerande på detta sätt. Men när jag läst diktsamlingen en första gång, uppstår genast frågan: hur många gånger ska jag läsa om för att kunna förstå eller för att kunna få en sammanfattande överblick? Man behöver inte förstå dikter… det vill säga förstå exakt vad de vill uttrycka. Möjligtvis kan ren okunskap göra att man missar anspelningar på annan litteratur, på mytologi, konst, kända händelser i världshistorien med mera, som skulle kunna uppdaga en mer exakt innebörd och berika läsningen. (I Gränsglaset finns till exempel anspelningar på sagor: Askungen, Rödluvan och Törnrosa – detta blir tydligt efter en andra läsning). Men dikt är mer upplevelse än fakta. Samtidigt tycker jag att författaren måste kunna övertyga läsaren att diktsamlingen inte hade kunnat vara en prosatext, att valet att skriva lyrik har varit nödvändigt för att nå önskat resultat. Gränsglaset övertygar inte riktigt vad gäller detta. Det oexakta irriterar. Diktsamlingen är ett alltför stort virrvarr av meningar som fladdrar hit och dit, det är för svårt att få en riktig överblick över alltihop och ett riktigt sammanhang. Detta trots att jag läst samlingen flera gånger.

Bokens omslag tyder på att gränsglaset även kan vara gjort av spegelglas. Omslagfotografiet är taget av den engelska fotografen Zodie Hawkins och föreställer en ung kvinna, som ser på sig själv i en handspegel. Om gränsglaset är gjort av spegelglas, då ser man inte mycket mer än sig själv om man tittar rakt in det. Men bakom spegelglaset kan något också finnas. Det hela är gåtfullt:

skräckflickan står inför spegeln
skräckflickan står inför filmduken avklädd

Och i slutet av diktsamlingen skriver Anna Mattsson:

skräckflickan i gränsglas speglas
har jag sagt hej då till henne [...]
jag har inget mer att säga
gränsglaset av rösten krossas

Jag förstår vilka känslor dikterna vill mana fram, men för mig blir det alltför esoteriska och ostrukturerade ett hinder för att nå dit. Det abstrakta tar över och kramar ur känslorna.