Kronoper och famer är ingen klassisk roman. Jag vet inte vad den handlar om och dristar mig till att påstå att det inte heller spelar någon större roll. Cortázar var inspirerad av den litterära surrealistiska rörelsen, där intrig och karaktärer är underordnade berättelsen om något annat. Det går att skriva en bok utan ens ett försök till en röd tråd. Det är spännande och frigörande att läsa en bok av det slaget.

Jag tänker på den grekiske filosofen Aristoteles och hans undersökande skrifter kring dramaturgisk uppbyggnad. Under 1600-1700-talets klassicism följdes hans vetenskap flera gånger slaviskt. Vändpunkten i en pjäs (peripeti från grekiskans peripeteia: ”plötslig förändring”) skulle till exempel vara precis i mitten av berättelsen.

Att lägga vikt vid den dramaturgiska uppbyggnaden har inte försvunnit från romanskrivandet. Börjar man fundera kring det så är många filmer ofta liknande i upplägget; själva stommen för berättelsen. Stundvis är också jag en inbiten röd tråd-fanatiker när jag skriver, eller gör en närmare inblick i den skrivtekniska uppbyggnaden i författares verk.

Surrealismen vänder upp och ned på allt det där. Plötsligt blir vi fria. Skribenten tvingas inte längre inordnas i ett förutbestämt system för hur man skriver en bra bok. Läsaren kan bläddra sig fram till vilken sida som helst, läsa några rader, skrocka lite, för att sedan lägga ner boken och göra något annat. Boken måste inte läsas från början, och den måste inte läsas till slutet.

Kronoper och famer är fantasirika prosadikter med berättelser om fantasifigurerna kronoper och famer, men behandlar också alltifrån hur man sätter en tiger, till instruktioner i hur man går uppför en trappa. Många gånger driver texterna med människors beteenden, och är politiskt kritiska.

En text heter ”Privat och allmänt” och handlar om en kronop som slösar med tandkrämen och skakar ut innehållet från tandkrämstuben genom fönstret:

flera famer hade samlats för att diskutera de senaste nyheterna inom kommunen. De rosa tandkrämsklickarna föll på famernas hattar, medan kronopen sjöng och helt glatt borstade tänderna där uppe. Famerna blev förargade över kronopens otroliga oberördhet, och de beslöt att utse en delegation för att genast tillrättavisa honom, och delegationen bestående av tre famer gick upp till kronopen och sa förebrående till honom:

-Kronop, du har förstört våra hattar, så du måste ersätta dem.
Och därefter, med mycket starkare eftertryck:
-Kronop, du får inte slösa så med tandkrämen!

Bakom skrattet finns ett allvar. I berättelsen målas bilden av en byråkrati upp, i vilken man tar sig an tramsiga ärenden och lägger starkast eftertryck på att styra individen. Att kronopen slösar med sin egen tandkräm kritiseras med större eftertryck än av vad kronopen gör gentemot andra.

Att Cortázar har en dold samhällskritik bakom de barnvänliga sagorna, visar sig även på andra ställen i boken. En kronop krockar med en annan bil och en trafikpolis kommer fram och konfronterar honom.

- Kan ni inte köra mänska? skriker trafikpolisen.
Kronopen tittar på honom ett ögonblick och frågar sedan:
- Och vem är ni?
Trafikpolisen stelnar till, kastar en blick på sin uniform som för att förvissa sig om att det inte är något misstag.
- Vadå, vem är jag? Ser ni inte vem jag är?
- Jag ser en trafikpolisuniform, förklarar kronopen mycket bedrövad. Ni finns inuti uniformen men uniformen säger mig inte vem ni är.
Trafikpolisen höjer handen för att slå till kronopen, men i handen håller han anteckningsblocket och pennan, så han slår inte utan går fram och antecknar numret på registreringsskylten. Kronopen är mycket bedrövad och önskar att han inte hade krockat för nu kommer man att fortsätta ställa frågor och han kommer inte att kunna svara för han vet inte vem som ställer dem och främlingar emellan går det inte att förstå varandra.

Texten heter ”Vägvärk”, vilket troligen är en ordlek med den officiella inrättningen ”Vägverk”. Trafikpolisen ses inte som individ av kronopen, syns inte bakom uniformen (och sin tilldelade roll i ett ordnat system). Trafikpolisen kan inte heller existera som individ och bryta mot rutiner i något fixerat; ett spindelnät av låsta roller med tillhörande rutiner och aktiviteter (anteckningsblocket och pennan som hindrar trafikpolisen från att göra det han vill göra (slå till kronopen), och hur han istället agerar utifrån sin roll och antecknar numret på registreringsskylten). I detta spindelnät av roller människor är fastlåsta vid, sker kommunikationen endast genom dessa roller. Människor når aldrig varandra bakom uniformerna deras roller bjuder dem att bära. De blir främlingar som aldrig förstår varandra.

Jag känner igen bilden från när jag läste statsvetenskap. Det är en dystopi av Webers utopi. Weber kom på själva konceptet byråkrati och såg det som något positivt. Genom ett ordnat system upphör individer att vara individer och fyller istället upp roller som blir kuggarna i en väloljad mekanism. Rollerna är tydliga och vi har byggt upp ett system som fungerar oavsett vem som agerar kugge. Felmarginalen minskar, systemet blir pålitligt och utomstående kan lita på ett rättvist system utan korruption, brister och olika behandling på grund av godtycklighet – den mänskliga faktorns ledord.

Idag har ordet ”byråkrati” en negativ klang. Toner av frustration brukar ebba ut i den menlösa stämning där ordet uttalas och ”sönderrostad låsning” ligger närmre till hands på de talandes tungor, än ”väloljad mekanism”.

Kronoper och famer är absurd och humoristisk, lättläst och välskriven, samt intressant ur ett politiskt och socialt perspektiv.