Det kantonesiska ordet för ”ja” är ”hai”.
Det kantonesiska ordet för ”fitta” är detsamma, men då betonar man ordet som en fråga. ”Hai?”
Den som påstår att mandarin är ett bättre språk än kantonesiska borde lära sig uppskatta den hårfina skillnaden i tonfall och betoning som kan få ett ”ja” att låta som ”fitta”.
Jag älskar kantonesiska. På kantonesiska kan jag uttrycka mig mer ohyfsat och vulgärt än på engelska. Vilket ofta kommer väl till pass i umgänget med mina föräldrar.
Ända tills jag var tjugotre år sa pappa alltid: ”Sköt skolan och se till att inte bli gravid, Fi.”
Hai, pappa.

Den här boken är helt störd.

Angela S. Choi, får vi veta av författarfliken, är kinesisk-amerikanska boende i San Fransisco. Hon har läst juridik vid Yale och jobbade som företagsjurist i närmare tio år innan hon slutade för att skriva böcker. Fiona Yu, Fi, hennes huvudkaraktär, är också kinesisk-amerikanska och jobbar som företagsjurist. Hon är rapp i käften så att jag nästan rodnar, stundtals irriteras. Ungefär som när jag läste Charlotte Roches Våtmarker och till slut tröttnade på det provokativa, som verkade finnas där bara för sakens skull. Fi är dock i mångt och mycket en frisk fläkt i den värld av bimbos hon står upp mot. Då och då talar hon emot sig själv, men den brinnande röda tråden boken igenom är hennes motstånd till föräldrarnas, och då främst pappans, ständiga försök att gifta bort henne. Konflikten mellan gamla traditionella kinesiska värderingar och den nya amerikanska världen där kvinnan står på egna ben och tjänar sina egna pengar skildras både humoristiskt och intresseväckande.

Vad som alltså låter som något som skulle kunna vara självbiografiskt, visar sig snabbt vara något helt annat. Det börjar försiktigt. En person i galleriet ger obehagliga vibbar. Men eftersom Fi är med i leken är jag som läsare också det. Tills jag vaknar mitt i natten, sätter mig upp i sängen för att jag plötsligt har insett: det var ett mord! I undertexten skedde just ett mord, och jag vet vem som gjort det! Och det är så snyggt innästlat under ytan att jag lurats att bara läsa vidare. Imponerande!

Hello Kitty måste dö har ramarna av en chick lit, med ett enkelt pådrivande språk och en kvinnlig huvudkaraktär som slussas genom dejter. Men redan den svartsprejade sidkanten insinuerar att det finns ett mörkt djup under den vardagliga ytan. (Varför ger man inte ut fler böcker med sån finess? Svartsprejad sidkant alltså. Jag har en underbar Selma Lagerlöf med guldsidor till exempel. När det finns så mycket man kan göra med utformningen av en bok, varför ser de flesta så vanliga ut?) Däremot är jag tveksam till överanvändningen av radbrytningar. Förvisso är Angela S. Chois text full av oneliners, men i det överdrivet luftiga formatet blir texten hackig och gränsar stundtals till parodisk.

Dejterna skiljer sig också från de dejter chick lit-karaktärer brukar gå på. De är för det första ytterst motvilliga från Fis sida, som är i det närmaste asexuell. Alla killar hon paras ihop med är losers som förväntar sig att hon ska laga maten medan de spelar Final Fantasy eller liknande. En annan sak som snabbt utmärker sig är Fis fascination för mördare. På hennes dataskärm på jobbet tronar ingen mindre än Ted Bundy, charmigt leende.

”Vem är den där snyggingen? Din kille eller?” frågade min söta sekreterare och tittade intresserat på skärmen.
”Nej, nej, den här killen spelar i en helt annan division.”
Hon skrattade. ”Honom skulle man vilja linda runt lillfingret.”
”Då skulle han förmodligen äta upp dig.”
Inklusive ditt lillfinger.

En sak som stör mig är att Fi bor hemma hos sina föräldrar. Hon är 23 år gammal och för mig går det inte riktigt ihop med hennes i övrigt rika och självständiga jag. Istället lägger hon sina pengar på dyra höga märkesskor, som hon bär för smärtan det orsakar fötterna. ”Det är den moderna varianten av kinesisk fotbindning.”

Men kanske är det motsägelsefullheten och det oväntade, groteska och brutala som gör denna ceriserosa lilla sak så fascinerande. Hello Kitty måste dö är en underhållande bok att skratta rått med, min bundsförvant genom de stadsliga bussturerna. Greppet att blanda chick lit, som egentligen inte alls tillhör en favoritgenre hos mig, med sjuk humor och vad som gränsar till en psykopatberättelse, känns uppfriskande nytt. Jag, som är moralens siste väktare i världen, kan finna mig stampande i marken över hur Fi inte ingriper när hon inser vad som händer. Varför gör hon inget?

För att hon också är störd. För att den här boken är störd. Och jag rekommenderar den varmt, extra pluspoäng för den klockrena titeln.