Boken om prinsessan Kristalla ger till en början skenet att vara en klassisk saga med en kung och en drottning som önskar sig ett barn och får det. Självklart är de överlyckliga över sin prinsessa och döper henne till Kristalla. Men Kristalla är inget lyckligt barn och det spelar ingen roll hur många tjänare och underhållare Kristalla har, hon önskar sig en riktig vän. När Kristalla rymmer ut från slottet möter hon draken och Vilda som blir hennes vänner men hon får inte träffa dom och hålls instängd i slottet till sin 18 års dag då hon liksom alla prinsessor giftas bort med en prins. Friarna strömmar till slottet men Kristalla blir inte kär i någon av dem. Friarna utsätts för flera utmaningar men när det är dags för dem att döda draken måste Kristalla göra något, draken är ju hennes vän! Hon tar sig till svärdsmidaren där Kristalla möter Vilda igen, hon är svärdsmidarens dotter. Tillsammans räddar de draken och slår alla svärden ur prinsarnas händer. Prinsarna flyr och Kristalla ser djupt in i Vildas ögon och upptäcker att hon är kär i Vilda och ber Vilda att gifta sig med henne. Och självklar vill hon det! Kristalla tar med Vilda till tornet där hon ska visa upp sin utvalde för folket. Självkart blir det problem eftersom Vilda inte är någon prins, och dessutom en flicka av folket. Men kungen och drottningen är väldigt lättövertalade och det ställs ändå till med bröllop där både Kristalla och Vilda står som brud. Och folket ropar:

”Länge leve brudparet! Länge leve våra drottningar!”

Det är en fin, klassisk saga med en kärlekshistoria som bara kan sluta på ett sätt och det är med ett lyckligt slut. Och jag tycker om den eftersom den lyckas hålla sig till den klassiska sagan samtidigt som den vrider på allt. Sagan om Prinsessan Kristalla tar både upp frågan om kön och klass men trots att det är lätt hänt att det känns konstruerat och tillgjort upplever jag sagan som äkta. Det här är två starka, självständiga tjejer som är modiga och inte backar, varken för svåra utmaningar eller kärleken och de går emot sina föräldrar och traditionerna som det vore den självklaraste sak i världen. Jag kan tycka att det går lite lätt för Kristalla och Vilda att övertala föräldrarna om giftermålet, att de möter ett ganska svagt motstånd, men samtidigt gillar jag att det inte är världens grej att Vilda faktiskt är en tjej. Det största problemet är egentligen att Vilda inte är av kunglig börd. Förutom kön- och klassperspektivet ger inte sagan om Kristalla oss något nytt, och blir därför lite förutsägbar, men enligt mig är det poängen med boken och vad som gör den läsvärd. Framförallt gillar jag att de fortfarande får vara just prinsessor och drottningar i vackra klänningar och smycken och glänsande hår, samtidigt som dom är ute och slåss med vassa svärd.

Boken är illustrerad med många och stora bilder av tjejernas äventyr, tyvärr känns de som hämtade från ett dataspel med sina grälla färger och det är synd på en sån bra saga.