Bloggar och blommor började som ett projekt på Internet och slutade i en diktsamling om Internet, en ”samtida skildring av åttio- och nittiotalisternas värld, på deras villkor och med deras formspråk.”

Ironin dog förvisso ut när nittiotalisterna föddes men jag är i alla fall glad när jag får Bloggar och blommor att en poet vill diskutera sin samtid på ett självdistanserat och ironiskt sätt utan poetiska metaforer och navelskådande. Så börjar jag läsa och inser att det här är dikter som sträcker sig bortom ironin. Jag tröttnar snabbt när jag inser att de flesta dikterna inte bara ironiserar utan hånar och gör sig lustiga över det de påstås diskutera.

Det här hade varit en bra diktsamling om den hade varit sammanhållen och trott på sin idé och stannat kvar vid den. Nu spretar den alltför mycket för att jag som läsare ska tro på författarens idé och se någon tydlig linje som löper genom dikterna. Om jag anstränger mig för att hitta en liknelse till det spretiga i förhållande till den Internetkultur som författaren vill skildra kan jag likna Bloggar och blommor vid den spretiga Internetkulturen i sig där man helt plötsligt inser att flikarna i den webbläsare man använder visar att sidorna man har besökt inte bara var den tänkta Internetbanken eller mejlen utan också Youtube, Flashback, där någon onödig diskussion förs, Facebook, Twitter och ja ni förstår. Men även om man skriver om något så spretigt som Internet bör texten hålla ihop.

Kan inte minnas att jag såg till min snopp
förrän jag fyllde tolv. Plötsligt
bara låg den där
i min hand – som en liten sparris.

De ovanstående stroferna inleder en pubertal dikt som inte alls passar in i det ämne som författaren vill skildra och många dikter håller tyvärr samma nivå. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till författarens pseudonym, Carl Balle. Efternamnet ska uttalas franskt med ett stumt e men det väcker helt andra associationer, vilket givetvis är meningen.

Det finns såklart även bra dikter i Bloggar och blommor som håller ihop temat men jag önskar att de var fler och starkare. Dikterna om hatet mot Marcus Birro och Sandra Beijer, som driver den populära bloggen ”nio till fem” och har fått många läsare på fall är exempel på sådana där Carl Balle lyckas med sin misson och där mungipan drar sig uppåt i ett gillande leende.

I
Nere i min källare dinglar
Marcus Birro, som en sand-
säck.

II
Ibland när jag behöver
tänka på nåt annat
går jag ner och nöter några slag.

III
Inte fan
blir jag starkare för det.

Det hade varit roligare om Carl Balle skrev under sitt riktiga namn och vågade vara åtminstone lite allvarlig. Det kanske är jag som inte har någon humor men Bloggar och blommor liknar tråkigt nog mer ett manus till en stand-up-show jag inte vill se än en diktsamling jag vill läsa.

Och ja, jag misstänker att någon skojar med mig när jag i pressinformationen läser att jag förväntas hänvisa till flickr-användaren star5112 som fotograf av omslagsbilden.