Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9789173893138 |
Sidor | 156 |
Jag tror att Magnus Linton njuter av att vara svårfångad. På baksidan av hans nya bok står det att han har kallats allt från nyliberal till kommunist beroende på vilket håll han har kritiserats från. Jag tror faktiskt att han njuter av alla de motsägelsefulla bestämningar som folk har försökt sätta på honom eftersom alla som inte är dumma i huvudet vet att han inte är något av detta. Han är ju i själva verket ett barn av postmodernismen, en individualist och ideologikritiker.
Själv blir jag alldeles trött av att läsa hans essäer. De kan handla om allt mellan himmel och jord men har alltid en förutsägbart provokativ poäng. Han skriver om drogdebatten och ondgör sig över dess enkelspårighet, han går till angrepp mot Nina Björk och andra "reaktionära stötar", han utnämner Las Vegas till "den postmoderna världens största spektakel" och fotbollen till en "postsport". Just att utnämna saker till post- och meta- verkar vara en Lintonsk favorit. Det är hemskt tröttsamt.
Dock finns det en och annan intressant frågeställning i boken: varför finns det ingen nyanserad debatt kring droger till exempel? När ska diskussionen om den moderna mansrollen dras igång på allvar? Varför finns det ingen vettig debatt om djurrätt? Problemet är bara att essäerna saknar etiskt djup. Ett exempel är när han jämför en präst och en astrolog och undrar varför den ene tas på allvar medan den andre förlöjligas. Det vittnar om en historisk oförståelse och en ovilja att sätta sig in i en betydligt mer komplex problematik.
Vill man istället läsa något intressant om postmodernismen rekommenderar jag Michael Azars Den koloniala bumerangen. Där finns en spännande diskussion om svåra problem som identitet och kön och den lyckas dessutom med den svåra uppgiften att sätta in Sverige i en postkolonial världsbild. Den är betydligt bättre än Lintons tämligen banala essäsamling.
Publicerad: 2007-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 00:27
2 kommentarer
Varför saknar man etiskt djup om man tycker att det inte är någon skillnad mellan på hur stort allvar man ska ta en präst och en astrolog?
#
Eftersom hela vårt värdesystem är grundat på kristet tänkande. All västerländsk etik har på något sätt rötter i religionen. Att jämföra det med astrologi blir därför absurt. Astrologi bygger, som jag ser det, på vidskepelse (vilket nog många skulle hävda att kristendom också gör) men inom kristen tradition ryms betydligt mer. Astrologin för ju knappast någon diskussion på samma sätt som kristendomen om vad människan och den existentiella ensamheten är. Detta är mina åsikter vill jag dock betona. En gubbe som Dawkins skulle säkert inte hålla med mig. Han skulle nog också fråga sig varför en präst tas på större allvar än en astrolog.
#
Kommentera eller pinga (trackback).