Konsten att läsa Ko Un är att lära sig pausa. "Stundens blomma" är inte den optimala samlingen att öva praktiken med. Trots kvalitetspapper och vackra illustrationer på helsideformat, tillverkade av författaren själv – är det här en betydligt brokigare samling än den tidigare "Fråga månskenet om vägen" utgiven på lilla Heidruns förlag. Som också den var en blandning av både högt och lågt, men som lyckats mycket bättre i koncentrationshalt.

I "Stundens blomma" möter vi samma sorts friska pliriga humor, stilla naturbilder och tänkvärda lärosatser. Ko Un är en synnerligen produktiv poet, men kvantitet är inte bättre än kvalitet. "Stundens blomma" hade mått bra av en utrensning. Kompositionen är plottrig med upp till fem korta dikter per sida. Vissa av dem är fenomenala och hade förtjänat ett helt eget ark papper. Dikternas inbördes ordning känns mest slumpartad och som läsare blir det dessvärre en del kallsupar i strömmen av kloka ord. Hellre en fågel i handen än tio i skogen lyder ju ett uttryck – och hellre ett gott råd, än fem, kan man tycka.

Men visst finns den oerhörda koncentrationen och tyngden i sin enkelhet där, nästan alltid skildrade i de mest enkla föremål i samklang med naturen. Lugna bilder, precisa.

Snön lägger sig mjukt
över de nakna huggytorna
på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Det är med tanke på, att de flesta dikterna är riktigt bra, väldigt synd att överflödet och sammansättningen av dem gör att de tar ut varandra – och att de mindre bra framstår som riktigt dåliga, som utslitna självklarheter.

I dag
sådde jag frön på en åkerlapp
Naturen gör att de slår rot och växer

För att kunna uppskatta "Stundens blomma" på ett tillfredställande vis, krävs en strategi. Läs till exempel en dikt på morgonen och en på kvällen och fortsätt så i några månader. Hetsa inte. Låt varje dikt ta den tid den behöver, om än så liten den är.