Idag, den 8 augusti, för 200 år sedan, föddes Emilie Flygare-Carlén på Karlsgatan 2 i Strömstad. Lagom till detta 200-årsjubileum utkom Monica Lauritzen i maj i år med en stor biografi om författaren. I bokens inledning skriver Lauritzen:

Jag har velat skildra ett författaröde som utvecklades i ett underläge dikterat av författarens kvinnliga kön. I en tid då kvinnor betraktades som andra klassens medborgare och det offentliga samtalet fördes helt på männens villkor lyckades Emilie Flygare-Carlén förena sina olika kvinnoroller som dotter, hustru och mor med en framgångsrik karriär som yrkesförfattare. Hon skapade sig ett eget rum i en tid då detta var ytterst sällsynt och ofta innebar stora uppoffringar.

Biografin är en viktig insats för svensk litteraturhistoria, och inte enbart vad gäller huvudsyftet, att förmedla kunskap om Emilie Flygare-Carléns eget liv och verk, utan även i fråga om att lyfta fram kvinnans levnadsvillkor i Sverige på 1800-talet, socialt och rättsligt och de förutsättningar som fanns att som kvinna kunna verka som författare. Dessutom lär man sig mycket om de författare som verkade i Flygare-Carléns samtid och som också ingick i hennes umgängeskrets. Säkert är många författare, som förekommer i biografin, okända för de allra flesta. Biografin är därmed en mycket allmänbildande läsning. Alla som verkligen vill förstå den svenska litteraturens utveckling, borde även känna till de nu mer okända författarna som under sin tid var mycket centrala och välkända. Så gott som allas porträtt hittar man också bland bildmaterialet i boken.

Biografins myllrande detaljrikedom är mycket givande, ju fler detaljer desto bättre när det gäller en biografi från en svunnen tid, varifrån man inte har så mycket exakt kunskap om hur det dagliga livet levdes. Lauritzen uppvisar många detaljer ur Emilie Flygare-Carléns liv genom utdrag ur brev, mantalsböcker och andra arkivhandlingar, beskrivningar av färdvägar, exakta datum för olika händelser, tidningsartiklar och utdrag ur hennes memoarer Minnen af svenskt författarlif 1840-1860 och Skuggspel. Lauritzen berättar om och citerar en intressant artikel från Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning införd 1852, som skrivits av en tysk journalist som träffat Flygare-Carlén i hennes hem och som beskrev både henne, hemmet och mötet detaljerat.

Emilie Flygare-Carléns huvudsakliga produktion behandlas, bok för bok, i kronologisk ordning. Böckernas sätts i sitt sammanhang och ges sin tillkomsthistoria. Deras handling och teman beskrivs noggrant och analyseras. Dessa kapitel, som koncentrerar sig på själva böckerna, varvas med kapitel som berättar om de olika händelserna och människorna i författarens liv. Denna tydliga kronologi och att liv och verk så tydligt kopplas samman gör biografin mycket lättöverskådlig och på så sätt lättläst.

Sorgligt är att ta del av det sätt på vilket de manliga recensenterna på 1800-talet ibland bemötte kvinnliga författare: som en sort för sig. Emilie Flygare-Carlén fick naturligtvis ofta goda recensioner, men ibland hade recensenterna en nedlåtande attityd till henne. Senare, under 1900-talet, har man sett hennes enorma arbetskapacitet som ett tecken på att hon fick väldigt mycket hjälp med sina texter av andra. Lauritzen visar på hur mycket man överdrivit detta. Viss hjälp fick hon med idéer till romaner och beskrivningar av särskilda karaktärer, som fiskare och sjömän och någon gång hjälp på traven då hon kört fast. Vad gäller hennes så kallade sjöromaner fick hon hjälp med att skriva de avsnitt som hon rimligtvis inte skulle kunna återge korrekt, till exempel hur man levde ute till sjöss på stora fartyg.

Lauritzen framhåller den enorma betydelse som Emilie Flygare-Carlén hade på sin tid i Sverige:

Vid slutet av 1860-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest uppburna författare. Hon var ett slags diktarfurste på ett sätt som för tanken till Charles Dickens, Victor Hugo och H.C. Andersen.

När jag läst färdigt den omfångsrika biografin, hamnar jag, liksom Lauritzen själv gör i slutet av sin bok, i en svärm av frågor. Jag undrar vad som hände. Hur kunde en författare som hyllades så och var så läst och så känd och som verkade så länge, nästan skrivas ut ur litteraturhistorien? Visserligen utvecklades litteraturen bort från det sätt på vilket hon skrev, men så har det ju alltid varit. Att nya litterära stilar träder fram innebär inte att de författare som företrätt de tidigare och därmed bidragit till utvecklingen ska osynliggöras. Henrik Schück förminskade drastiskt Emilie Flygare-Carléns betydelse i den andra upplagan av sin litteraturhistoria. Han klassar ner hennes författarskap, berömmer dock Rosen på Tistelön och Ett köpmanshus i skärgården, men antyder att hennes framgångar ”hängde ihop med att hon såg mycket bra ut”. Henrik Schück var en stor auktoritet på sin tid, akademiledamot och professor i litteraturhistoria. ”Därför bildade han skola med sitt lustmord på en av 1800-talets ledande kvinnliga författare”, skriver Lauritzen, men hon är förhoppningsfull inför framtiden, eftersom en omvärdering av Flygare-Carléns författarskap gjorts på senare år och intresset för och forskningen kring hennes författarskap ökat.

Och ett viktigt bidrag till denna hennes renässans inom svensk litteraturforskning kommer säkert denna spännande och välskrivna biografi att bli.