Isak Lövenstad är en gammal man som bor ensam i ett vitt kalkstenshus på Hammarsö mitt ute i Östersjön. Hit, till det sedan tolv år tillbaka övergivna sommarhuset har han flyttat efter att hans fru Rosa dött. Nu vill Isak helst ta livet av sig, det har han påpekat i många år. När hans äldsta dotter Erika ringer och säger att hon vill hälsa på säger han bestämt nej.

Kom inte, Erika. Vi går bara omkring och är artiga mot varandra och det är jävligt ansträngande vid min ålder.

Ett välsignat barn rör sig enkelt och smidigt i de två olika tidsplanen; barndomssomrarna på Hammarsö som genom en ödesdiger katastrof abrupt upphör, och nutiden med den stundande återföreningen med fadern. Ett möte som antingen kan tolkas som en väg till försoning eller en slutgiltig uppgörelse. Boken är befolkad av ett flertal kvinnor, och så Isak. Isak har haft många kvinnor. Hur många är lite oklart, men utöver den äldsta Erika har han ytterligare två officiella döttrar, Laura och Molly. De har alla tre olika mammor.

Isak lägger så smal han är ändå en stor påtaglig skugga över hela berättelsens landskap, inte enbart för att han vrålar obesinnat åt barnen så fort de gör minsta ljud som kan störa hans arbetsro. Han är en avsaknad genom hela boken och i alla kvinnornas liv. Det är han som binder dem samman och det är han som skiljer dem åt. Efter Erikas beslut att besöka den gemensamma fadern, är även de två halvsystrarna på väg till Hammarsö.

Det finns en väl fångad karghet i denna bok, ett isolerande nät runt karaktärerna som gör att de känns ensamma och oförmögna att ta sig fram till varandra. Istället blir kontakterna dem emellan destruktiva och svårbemästrade. Barnen på ön utelämnas till varandra, kanske som en effekt av det hänsynsfulla avstånd som alla, även de vuxna och särskilt då en del kvinnor tycks vilja bistå Isak med. I grupp blir de föräldrafria barnen mycket farliga. Hammarsö förvandlas till William Goldings Flugornas herre-ö.

Det är svårt även som läsare att lära känna någon av karaktärerna. Det här är både en svaghet och en styrka hos boken. Att karaktärerna håller sig undan även läsaren förhöjer till viss del den känsla av utanförskap som råder emellan dem alla. Men ibland struntar man faktiskt i hur det går för dem. Den enda som genomgående känns intressant är Isak. Hur de andra klarar sig känns allt som oftast likgiltigt; Rosa, Isaks fru som aldrig blir arg, hennes dotter mellansystern Laura som lever med det dåliga samvetet av att vara den mest älskade eftersom hon är det enda riktiga kärleksbarnet. Molly, den yngsta med bara stenhårda kompakta minnesbilder. Och Erika, tonårsdottern som funnit den på ön av barnen utstötte Ragnar, båda födda på samma dag och lika som syskon. Ja, just det lika som syskon. Nej, man bryr sig aldrig riktigt om någon av dem faktiskt.

Vissa kapitel om systrarna och deras nuvarande familjer känns överflödiga. På det hela taget är berättelsen lite fladdrig med omotiverade avstickare som förmodligen är till för att läsaren ska få en bättre känsla för karaktärerna. Man når ändå aldrig fram till någon mer än i korta brottstycken. Det är de större strukturerna som är intressanta. Och Isak, han fortsätter att vara spännande, kanske just för att inga upplysningar direkt lämnas om honom, mer än att han är utomordentligt bra på att bli ursinnig. Kanske också för att det är svårt att inte tänka på Ingmar Bergman. Även fast man inte borde är det svårt att låta bli. Avsaknaden av Isak som pappa står som ett träd och grenar ut sig i alla andra relationer. Det är på något vis sorgligt att han överskuggar en så stor del av berättelsen. Att ingen vågar sig på att hugga ned det där trädet, förrän möjligtvis nu, nu då de vuxna systrarna är på väg.

Ett välsignat barn är lättläst, med övertygande lite fåordigt luftiga naturskildringar. Utan våldscener, dödsfall och rena sexuella brutaliteter, skulle Ett välsignat barn blivit en vacker och smärtsam vid bok. Tråkigt nog har författaren inte litat till intresset i en sådan på ytan händelselös story utan valt att driva den framåt i ett snabbare och flerspårigt tempo. Konstnärligheten har därmed fått ge vika för en mer lättsmält sensationslystnad.