Omslagsbilden känns väl igen vid det här laget; de utmärglade männen bakom taggtråden, från det serbiska koncentrationslägret. Samma bild verkar ha fått illustrera ett flertal diskussioner på det här temat; ondska. Ondskan bakom många avskyvärda illdåd – allt från de begångna under inbördeskriget i det sammanfallande Jugoslavien, till nazisternas folkmord.

Vad är då ondska? Temat är inte på något vis nytt, Lars Svendsen räknar själv med att det finns över 3000 tidigare böcker på temat. Varför då skriva en ny, kan man fråga sig?

Svendsen ger sig i alla fall i kast med att försöka sammanfatta stora delar av flera tusen års diskussioner bland filosofer och religiösa tänkare. Den första delen ägnas åt att argumentera mot teologiska förklaringar, och teodicé-problemet. Det här är villospår som inte kan förklara ondskan, utan enbart bortförklara den, menar Svendsen.

Vi måste istället titta på ondskan ur ett annat perspektiv, nämligen ett mellanmänskligt, socialt och moraliskt, sådant. Men jag blir aldrig helt klok på vad Svendsen menar att ”ondska” verkligen är, i det sammanhanget. Å ena sidan argumenterar han för att ondska är gärningar som vi människor väljer att göra. Vi kan och bör därför hållas moraliskt ansvariga för dem. Å andra sidan kan han, allt som oftast, argumentera för att exempelvis naturkatastrofer eller andra förhållanden som inte alltid är mänskligt orsakade kan vara ”onda”. Lite mer stringens hade varit eftersträvansvärt.

Svendsens argument går hur som helst i huvudsak ut på att vi kan skilja på ett par olika former av ”ondska”. Den första formen är demonisk ondska (att göra ont därför att det är ont). Det är det som de allra flesta spontant förknippar med ondska, men är egentligen en marginell företeelse, menar Svendsen. Viktigare är istället instrumentell ondska (att göra ont därför att man vinner något annat på det), idealistisk ondska (att man gör ont i villfarelsen att det är gott) eller den dumma ondskan (att man gör ont utan att inse/tänka på att det är ont). Alla de olika formerna exemplifieras med olika fall från historien.

Själv kan jag tycka att det finns en minst lika viktig diskussion om ondska, nämligen vad man kanske kan kalla ondska som retorisk figur. Med det menar jag att många använder begreppet ondska antingen för att rationalisera ett beteende de annars inte kan förstå, eller för att i relation till detta onda beskriva sig själv som ”god” och moraliskt rättfärdig. Svendsen snuddar möjligen något vid det sistnämnda, i sin diskussion om den idealistiska ondskan. Men att stämpla någon annan som ”ond” behöver ju inte betyda att man själv begår gärningar som kan kallas (idealistiskt) ”onda”.

Det är dock inte bara religionen som saknar svar på frågan om ondska, menar Svendsen avslutningsvis. Även filosofin gör det. Ondskan är främst ett praktiskt problem, som det är viktigare att förhindra än att förklara. Det är en åsikt jag kan dela, men varför då denna titel på boken?