”Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten [...] varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag …” Så uttryckte den marxistiske filosofen Theodor W Adorno sig år 1949. Efterkrigstidens författargeneration präglades av misstro mot de stora berättelserna. Språket hade blivit en disciplinerande och förtryckande apparatur som betraktades som fiende. Men hur skriva poesi utan språk? Språket är våldtaget och rasat, men genom att ge sig in i dess sprickbildningar och registrera sönderfallet kan det höjas upp igen, räddas.

att göra poesi
på fientligt språk

Så skriver Johan Jönson i sin senaste diktsamling Monomtrl (uttalas ”monomaterial”). Jönson kom att räknas till den andra generationens svenska språkmaterialister efter sin förra bok Virus (OEI Editör år 2004) tillsammans med författare som Anna Hallberg, Johannes Heldén, Lars Mikael Raattamaa och Ida Börjel. Termen ”språkmaterialism” kan kännas olycklig och begränsande när författare med uppenbarligen olika projekt (som de ovan nämnda) buntas samman till en homogen enhet. I Virus härjade den språkliga sjukdomen likt datavirus och Jönson fungerade som språksampler och textmaskin. Med Monomtrl knyter Jönson an till den svit av böcker som är, i mitt tycke, det absolut främsta han skrivit, nämligen I krigsmaskinen (Maskinen förlag).

Att läsa Johan Jönson är som att lyssna till en domedagsprofet som talar från den definitiva dystopin; Hades på jorden. Det är stundtals som filosofi på amfetamin. Försonelsen står ingenstans att finna. Människan är handikappad kreatur vars meningslösa existens långsamt förs framåt men inte uppåt; på sjukhussalarna, i krigszoner, i det svenska samhället, i världsekonomin, i sömnlösheten om natten. Poeten Mara Lee har i en intervju träffsäkert beskrivit Jönsons poesi som litteratur som gör dig sjuk. Ändå tycker jag om den och slutar inte tänka på den. Johan Jönson är i mitt tycke Sveriges modigaste författare och hans texter är en angenäm plåga som jag ständigt återkommer till.

Nod noll; beskärningspunkt; nollpunkt. Det är i denna mittpunkt, i denna icke-förlåtande tillvaro människor existerar, i en förintande men samtidigt upprätthållen cirkelrörelse; en pacemaker som håller kroppen vid liv: ”[...] havet förstår inte / varför det inte kan dö av sina vågor.” Dagbokspoetiska anteckningar och reflektioner varvas med apokalyptiska skildringar av krigsdrabbade platser. Jönson beskriver nollpunkten som ett tillstånd och den plats människan för närvarande tvingas befinna sig; i ett ständigt pågående krig.

Gick inte ut. Vi befinner oss troligen fortfarande i noll-
punktens kretsar; dess transparenta bestrålande har
muterat tingen, rörelserna och mellanrummen. När det
inte finns någon utväg tvingas man vara stilla.

Texten är skoningslös och den rymmer ingen tröst. Människan är sitt eget fängelse och sin egen fångvaktare. Jönson frammanar illusionen av ett fullständigt uppriktigt bekännande diktjag som inte värjer sig för att skriva om sin fetma och livets monotoni. Människan är här en liten och nästintill betydelselös kugge i ett passiviserande förintande civilisationsmaskineri bestående av krig, materialism, ekonomiskt förtryck, disciplin, kroppskontroll, våld, sexuella övergrepp, sjukdomar och såväl kroppslig som mental invalidisering. Det är ett motsägelsefullt och splittrat diktjag läsaren möter, ett diktjag i ständig polemik med sig själv. I dikterna upprepas och omvärderas bokens teman om och om igen i omtagningar som påminner om mantra som uttalas vid meditation. Monomaterial med stereoeffekt. Dikten pekar ut världens och kapitalismens orättvisor med engagerat raseri. Men en dikt hos Jönson kan också se ut så här (i all sin uppgivenhet), där kroppen utgör en gräns mot omvärlden:

Jag ska inte bli en bättre människa.
Jag ska bli fetare.
Mer sluten.
Tystare.
Inte lyssna alls.

På diktsamlingens nästa sida står att läsa (som ett exempel på textens ombytlighet):

du kan inte
vara en tystnad

innanför
avspärrningarna
kommer du
inte att kunna
se någonting

Diktjagets direkta och personliga tilltal påminner om det berättande jaget i Lars Noréns poesi. I Noréns diktsamling Dagbok augusti – oktober 1975 (som utkom år 1976 på Albert Bonniers förlag) läser jag:

Väcker du mig
efter utplåningen
Kommer du att finna mig
efteråt och tar du
fram mig som jag försvann
sover du inom mig utan
förintelse med tystnadens
andra ansikte

Raderna kunde vara skrivna av Jönson. Se här:

Jag ber om att få vakna när det är dags att dö.
Jag vill erfara den obönhörliga utplåningen.
Jord.
Småkryp.
Mikrober som pågår.

Livet är ingen åtkomlig dröm.

Raderna kunde vara skrivna av Norén. Hos de båda poeterna blir texten ett lugnet-före-stormen, eller kanske hellre, ett efter-katastrofen-tillstånd. I Monomtrl återfinns också, liksom i Noréns dikter, bildfragment från förintelseläger som projiceras på boksidorna; bildserier flimrar förbi som film och självantänder i projektorn, flammar upp och brinner ut framför läsarens ögon. Det är en rasande prosa.

Jönson producerar en i många stycken ”lärd” text som indirekt refererar till Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Hegel och Marx men som också hänvisar till ”populärkulturella” företeelser som på sidan 140:

Meshuggah pågår

Autechre pågår

Merzbow pågår

Textens layout förändras genom boken. Här är det alltså inte frågan om prydligt uppställda dikter. Vissa stycken beskriver sammanhängande berättelser medan andra passager ligger närmare dikts traditionella utseende. Den sista avdelningen i boken består av enradingar som verkar skurna ur större sammanhang genom cut up-teknik. Såväl form som innehåll är under ständig metamorfos och det är detta muterande tillstånd som läsaren möter. Det våldsamma innehållet innefattat av en likaledes våldsam typografisk struktur.

Textvåld; våldet härjar i texten. Historiens krig och oförrätter befläckar litteraturen. Diktjaget görs till förrövare och offer i en skoningslös textmixer; ingen går fri. Det är en utmanande text att läsa, utmattande. Poesi som blivit skriven efter Auschwitz. Frågan är om en författare som Johan Jönson någonsin kommer att skriva en roman och i så fall om den kan skrivas med samma självförbrännande text som i hans dikter? Jag hoppas det. Det önskar jag mig i julklapp. Texten är en bödel.

Europa går inte att försvara. Någon annanstans mosas
kroppar för att jag ska kunna fortsätta bo kvar i min
privilegierade skit jag sitter och svettas vid datorn
böckerna och anteckningsblocket med metaforer montage
och komposition före klasskamp. Vi är radikalt ofria.
Det finns ingen väg tillbaka. Alla kända identiteter
måste utplånas. Ljustvånget Europa måste fortsätta vi
är dömda till upplyst upplysning vårt enda hopp. Jag
vill vara en maskin slippa tänka köttet som plågar.