Jag är något av en överliggare. För lite yngre läsare bör kanske påpekas att det på inget sätt utgör någon form av sexuell preferens. Det är ett sätt att förhålla sig till studier, eller snarare, att ha lite svårt att sluta.

Vi är nästintill utrotningshotade numera, och nuvarande regering anser närmast att vi borde avskaffas medelst nackskott. Jag tror att det är oklokt.

Det senaste året har jag ägnat mig en hel del åt ett annat årtal, det symbolladdade 1968, här på dagensbok.com. En av de mest förlöjligade händelserna detta år är kårhusockupationen i Stockholm. Det många trodde var början till revolutionen rann snart ut i sanden och blev kanske till och med radikaliseringens vändpunkt. Kårhuset i fråga används tydligen, ironi av alla ironier, numera av Handelshögskolan. Men det man protesterade mot var i vanlig ordning något som blivit betydligt mer påtagligt sedan dess: utbildningens anpassning efter marknadens efterfrågan.

Bara under det dryga decenniet sedan jag tog studenten har utbildningssystemet stramats upp på en rad sätt. Kontentan, inte minst av den nya gymnasiereformen, är att man måste veta vad man vill redan från början – inför den nya gymnasieskolan redan från högstadiet, eftersom det blir mer vattentäta skott mellan praktiska och teoretiska gymnasieprogram och bara de senare ger högskolebehörighet. Pressen på en elev att komma in på rätt gymnasieskola kan därför bli enorm.

Sådana karriärbeslut är tunga för vilken 13-åring som helst, men går naturligtvis hårdast åt dem från familjer som saknar studievana. Utbildning, och i synnerhet detta lite planlösa läsande av rent intresse, återgår mer och mer – i den mån det någonsin varit något annat – till att vara ett privilegium vikt för de redan privilegierade, för dem som har kulturell tillhörighet och som har råd.

Det pratas mycket om att arbetskraften idag behöver vara flexibel. Problemet är bara att på det här sättet blir vi än tydligare flexibla i olika lag, ett a-lag där man kan till exempel vara riksdagspolitiker och sadla om till en hög position i näringslivet, ett annat där man kan få sparken från fabrikslinan och kombinera trappstädning med att vända hamburgare åt packade studenter klockan fyra på morgonen.

Och nej, jag menar inte att det är någon skam i att vända hamburgare eller städa golv (jag skulle till och med våga påstå att det är betydligt mer samhällsnyttigt än att till exempel blåsa baltiska bönder på deras besparingar från ett tjusigt bankkontor). Jag menar inte ens att utbildning är det enda rätta. Inom många företag och institutioner är det till och med tragiskt överskattat, på bekostnad av praktisk erfarenhet.

Men handlar utbildning bara om arbetskraft? Nej. Det handlar om människor som ska klara sig i samhället, som behöver kunna orientera sig, tänka källkritiskt och ta ställning i mängder av komplexa frågor, men också om människor som är just människor. Människor som behöver kunna hantera eviga dilemman kring rätt och fel, som behöver kunna utrycka känslor, lyssna på andra och jämka ihop egna och andras behov. Det är där kultur, litteratur och humaniora kommer in, ämnen som för en tynande tillvaro i marknadsekonomin, men som inte desto mindre är grundläggande när det gäller människans förmåga att vara just människa.

Samhället är något större än ”marknaden” och framtiden är något förbannat mycket större än nästa kvartalsrapport. Utbildning måste ta sikte på framtiden. Inte minst det faktum att vi lever i ett ekologiskt fullständigt ohållbart system borde göra det tydligt.

För att ha beredskap inför framtiden kan man inte bara utbilda människor till att upprätthålla de system som existerar idag, man måste också utbilda, tillåta människor att tänka nytt, att tänka annorlunda, att tänka olika och att kunna kommunicera kring det de kommer fram till.

Då räcker det inte med enkla hierarkier, där bara de universitetsämnen som kan dra till sig sponsorpengar från näringslivet frodas. Det duger absolut inte att se teoretiska och praktiska ämnen som oförenliga poler och det duger inte att se vissa typer av skolämnen, som slöjd och musik, som försumbara. Då måste skolan förmå att tänka på olika sätt och att låta olika sätt att tänka på mötas.

Att delta i samhället, inte minst genom arbete, är jätteviktigt. Men vi arbetar trots allt för att leva, för att vara människor. Vi är inte människor för att arbeta, och ungar behöver få uttrycka sig. Alla ungar. Hell, alla människor.

Det är inte kortsiktigt ekonomiskt lönsamt. Det är bara helt enkelt livsnödvändigt.