Av 176 164 personer som anmälts försvunna sedan 1965 saknas fortfarande 21 492 stycken, enligt statistiken som inleder romanen Försvinnarna. Den handlar om jakten på en av dessa saknade människor.

Efter att ha fått höra talas om barndomsvännen Henriks försvinnande börjar huvudpersonen Jerker att göra efterforskningar på eget bevåg. Han besöker Henriks föräldrar, samtalar med hans arbetskamrater och försöker få information från polisen. Letandets berättelse i nutid varvas med fragmentariska minnen från uppväxttiden och exempel på texter som Jerker arbetar på, reportage om byggplaner som aldrig blev genomförda och stora skyddsrumsutrymmen som finns under Stockholm. Boken sysslar alltså med att vara mystisk.

Historien i sig, själva sökandet, är stillsamt och odramatiskt. Det hela utspelar sig i en ständigt gråmulenhet eller snöblandat regn, platserna som besöks är övergivna och föråldrade, och personerna som träffas är lugna och fåordiga. Därför bildar de soliga återblickarna mot barndomen en välkommen extrabotten – det är istället här det oftast bränner till som starkast och känns som mest, när ungarna blir jagade av ett gäng äldre killar eller ska leka på bron ovanför järnvägsrälsen. De inplacerade reportagen får däremot sägas vara lite väl informativa och belastade av årtal och redogörelser.

Som mystik fungerar det bra, Virdborg är en skicklig byggmästare i stämningens och stämningens arkitekturer. Han har en slags säkerhet i sin teknik som för tankarna till Stephen King, när man som läsare inte enbart förstår att en scen är menad att vara spännande, utan att den verkligen är det. Att det känns, att man blir kall i magsäcken på samma sätt som karaktären själv blir det i en hotfull sitaution. Det är dessutom ett väl genomtänkt finlir det handlar om, inga breda penseldrag, istället det noggranna arbetet med de små, små medeln, med detaljerna och lågmäldheten.

Det är intressant också hur pass gästvänlig boken är i sin vidareläsning trots den försvunnes personlighet och bakgrund. En vanlig kille bara, pluggade på universitet och jobbade lite extra. Spelade i ett band. Helt, helt vanlig. Och huvupersonen Jerker själv är inget samhällsomstörtande original heller direkt, mest tillbakadragen och betraktande. Men där de båda tappar i färgstyrka vinner de i trovärdighet, en trovärdighet som ger närvaro och öppnar för inlevelse åt läsaren.

Dock, när man kommit en bit efter halva boken mäter man de resterande sidorna mellan tummen och pekfingret, och börjar begripa att det kanske inte kommer finnas utymme för en förväntad stegring och ökad intrig mot slutet. Att det kanske inte blir mer "rafflande" än som det är, för att tala i deckartermer. Och det blir det inte heller. Trots detta landar slutet inte i ett snopet antiklimax, istället stänger man boken med samma känsla som huvudpersonen har. Och det är där Virdborgs styrka ligger, i att kunna förmedla karaktärens upplevelse och sinnestämning, känslan av sökande, spårlöshet, och tomrum.