Vi står inför ett problem med att finansiera det svenska välfärdssamhället. De demografiska prognoser vi har idag pekar mot att vi inom en snar framtid kommer vara allt för få människor som kan arbeta för att försörja allt fler pensionärer (parallellt med en ung babyboom).

Så för att tackla de här problemen publicerar SNS förlag Gunnar Wetterbergs bok Arbetet, ett debattinlägg som argumenterar för att vi måste återupprätta arbetslinjen i Sverige. Det måste löna sig att arbeta helt enkelt. I det syftet lägger Wetterberg fram en lång rad konkreta förslag på ändringar.

Det är förnuftiga, praktiska, pragmatiska och genomförbara förslag. Och precis som förnuftiga, praktiska, pragmatiska och genomförbara förslag ofta är, så är det i det närmaste kliniskt befriade från några vidare visioner. Befriade från systemkritik. Befriade från djupare samhälls- och strukturanalys. Och mästrande avfärdande av alla idéer som på något vis inkluderar detta.

Visst finns det intressanta förslag här och var. Men helheten är enbart förnuftig utifrån en viss, mycket obehaglig, människosyn. Människor verkar i Wetterbergs värld främst vara lata dagdrivare och fuskande bidragstagare. De behöver stukas och kuschas (!) för att foga sig i andras vilja och producera det samhälleligt goda på optimalt sätt. Och arbetar gör man förstås enbart för att få en lön, därav en stark fokusering på ekonomi i arbetslinjens ”återupprättelse”.

Följaktligen blir en mycket stor mängd av Wetterbergs råd av piskans natur – sänkt sjukpenning, höjd pensionsålder, öka lönespridningen, avgifter på utbildning i ”nöjessyfte”, individualiserade socialförsäkringar i form av ett s.k. ”medborgarkonto”… Hade det inte framgått av personbeskrivningen hade det varit omöjligt att gissa att Wetterberg faktiskt är fackföreningsman. Listan skulle, möjligen med några få undantag, lika gärna kunna kommit från näringslivets chefer.

Att argumentationen inte alls är underbyggd, utan på helt lösa grunder argumenterar för behoven av alla dessa åtgärder – och på lika lösa grunder avfärdar alternativa förslag – gör att boken känns som ett tämligen lättviktigt bidrag i debatten. En önskelista utan vare sig behovs- eller konsekvensanalys. Och inte särskilt välskriven sådan, till yttermera visso.

Att Wetterberg, efter att ha levererat alla dessa pisksnärtar till förslag, avslutar boken med att säga att det viktigaste ändå är att ha roligt, och välja vad man har lust att göra – det känns närmast som ett hån, särskilt när det kommer från en högavlönad toppchef.