Norsk-svenska Margit Sandemos serie om isfolket gjorde henne till 1980-talets mest sålda författare i Norden. Ändå recenseras hon i princip aldrig. Någon gång tas hon upp i ansträngt postmoderna hyllningar till ”tantsnusket” eller vilken annan beteckning som för dagen verkar mest kul och kitschig.

Sagan om isfolket är en släktsaga om Tengel den ondes ättlingar. Han sålde sin själ till djävulen på 1200-talet, och i varje generation föds åtminstone någon som ärvt hans magiska gåvor och mörka sinne. Varje generation dryper dessutom av mörka mystiska män och jungfrur och ond bråd död och intriger. Det är en tjock blandning av fantasy, romantik och mjukporr för småflickor.

Varför har jag då valt att skriva om just del två? Tja, till att börja med har jag faktiskt inte hunnit läsa alla fyrtiosju. Däremot har tvåan vad den första boken, som helt kretsar kring den mesiga Silje, inte har: Sol.

Sol är ung och snygg och framför allt mäktig. En häxa. Hon utnyttjar män sexuellt och har ihjäl folk vid husbehov. Hon har kontrollen, och det i en genre där kvinnor främst är passiva, oskuldsfulla och allmänt upptagna med att vifta med ögonfransarna och bli imponerade av enorma manslemmar. Sol är fantastisk. Jag gillar Sol.

Med Sol och andra kvinnor av isfolket skapar Sandemo en kvinnlig maktfantasi, man kan till och med säga hämndfantasi. På film är det en egen genre, ”rape-revenge”, och jag tror att fler än de som faktiskt blivit våldtagna har något hämndgirigt och smaskigt utbyte av sådant.

Det är knappast politiskt korrekt, och jag säger inte att man bör slå ihjäl män – åtminstone inte majoriteten – men så länge samhället inte förändras radikalt så kommer antagligen karaktärer som Sol att tilltala en hel del kvinnor.

I språket rör sig Sandemo onekligen som en elefant i en porslinsaffär. Hennes underliga blandning av norska och svenska kryddat med riktigt dålig korrekturläsning gör texten i bästa fall oavsiktligt underhållande, i några fall rent obegriplig.

Jag har hört folk säga att jo, de är ju dåligt översatta, men de är faktiskt inte översatta. Hon skriver såhär. Och efter några böcker har jag faktiskt vant mig. Begriper i de flesta fall vad de norska ordvalen betyder, och kan till och med uppskatta en del små språkliga finesser som uppstår. Norsksvenska har kanske inte samma coola status som exempelvis Rinkebysvenskan fått, men faktum är ju att så fort man far fram lite respektlöst med ett språk så uppstår också nya möjligheter.

I slutändan är det ju emellertid knappast språket som gör att böckerna säljer.

Det är en mustig saga, i många släktled, med ondska och godhet och romantik och sex och allt man kan önska sig. Att det är just sexbiten som lockar en stor del av läsarna framhävs ofta, men jag har svårt att se att någon över femton skulle läsa dem för sexskildringarnas skull. De framstår ibland nästan som parodier på sig själva.

Jag vill heller inte påstå att det här är fantastiskt, men jag har svårt att se varför Sandemos snuskiga fantasier fyllda av klichéer skulle vara så mycket sämre än typ alla manliga författares snuskiga fantasier fyllda av klichéer.

I alla fall har berättelserna, trots klichéer och halvtaskig förankring i de historiska miljöer de utspelar sig i, ett visst sug. Jag kommer på mig själv med att tänka att om jag bara får veta hur det går för det här karaktären så ska jag inte läsa fler sen. Och så bara den här … Mejla mig om ett år och se om jag inte vid det laget mumsat i mig alla fyrtiosju.