Nu är Inga-Lina Lindqvist aktuell med sitt opus nummer fyra: Avdelningen för påhittade föremål. Tidigare har hon givit ut ett par diktsamlingar, en barnbok och den prosalyriska berättelsen Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer utan att skämmas (2002).

Det är första gången jag läser något av henne, men det ger mersmak.

Inga-Lina Lindqvist är en rolig och pricksäker berättare. Hon är dessutom en sparsmakad stilist, helt i mitt tycke. Här skrivs inte ett ord för mycket. Här sätts aldrig en punkt för sent. Tankarna slår inte krokben för varandra, och meningarna förvillar sig aldrig in i de inskjutna satsernas skog.

Alla bokens kapitel är korta, men kapitlet ”Språklektioner” tar priset. Det är fyra rader långt. Med hjälp av 48 noga utvalda ord och ett drastiskt korthugget tonfall berättar Inga-Lina Lindqvist hur hon kom till Sverige och lärde sig svenska: ”Det är mycket enkelt allt samman./Jag kom till Sverige med tåg./Svenska lärde jag mig i köket hos T.”

Att hon kan avhandla ett så betydelsefullt ämne som byte av nationalitet och språklig identitet på endast fyra rader, är inte riktigt sant. Allt i den nya boken kretsar kring detta: Varför och hur en ryska kan bli en så finstämd, tonsäker och lekfull stilist på svenska.

Inga-Lina Lindqvist är född i Vilnius. Hon kom till Sverige som femtonåring. Det får jag veta av både förlagets författarpresentation och bokens berättarjag som också heter Inga-Lina Lindqvist. Man kan därför läsa Avdelningen för påhittade föremål som en till lika delar självupplevd och påhittad skildring av hennes ungdomstid, ja, som berättarjaget konstaterar: ”Och samtidigt är ingenting sant därför livet vägrar att låta sig berättas. Man måste slå på det och slipa och banka för att det ska forma sig till en berättelse. Och då är det minsann inte mycket kvar av livet.”

Nej, och detta fenomen är välkänt för de allra flesta författare som utgår från sig själva när de skapar dikt. Själva transformationen leder till förvandlingar. Kanske är det därför Avdelningen för påhittade föremål innehåller en ovanlig blandning av genrer och samtalsämnen? Det går ju inte att greppa livet rakt, inte ens för en slipad stilist som aldrig präntar ner dunkla tankar.

I Avdelningen för påhittade föremål varvas dikter med skrönor, ungdomsminnen med reflektioner över de eviga livsfrågorna och dramautkast med funderingar över litteraturens förhållande till den så kallade verkligheten. Allt sker ombord ett flygplan som för poeten och kulturjournalisten Inga-Lina Lindqvist från Kanada till Sverige.

Hon har just varit på en poesifestival. På ett café i Montreal har hon stött ihop med T, mannen som lärde henne svenska för tjugotvå år sedan. Detta slumpens nyckfulla möte får samma avgörande betydelse i Lindqvists berättelse som den berömda madeleinekakan har i inledningen till Prousts På spaning efter den tid som flytt: Upp stiger minnet av M och deras förälskelse sommaren 1979, när kärnkraftsomröstningen stod för dörren och alla medvetna tonårsföräldrar uppmuntrade sina ungdomar till kärlek och sex. Och där skymtar morfar, ryssen från Minsk, liksom en i Litauen lika förlorad pappa.

Huruvida berättelserna om dessa saknade män innehåller skarvningar, överdrifter och rena osanningar, är ovidkommande. Vem vill göra en bra historia sämre? Inte Inga-Lisa Lindqvist i alla fall. Hon vurmar för fenomenet ”serendipity” som hon träffat på i Jan Myrdals bok Gubbsjuka och själv behärskar till fulländning, denna förmåga att ”leta på måfå och ändå pricka rätt”:

Alla som ägnar sig åt skapande arbete är bekanta med fenomenet. Man följer en stig utan att veta vad som väntar när man kommer fram. Trots allt är man hela tiden övertygad om att vara på rätt väg. Man kommer in på ett bibliotek, ställer sig och stirrar fåraktigt på bokryggarna. Börjar leta på måfå, fastnar för en bok utan att veta varför och finner sedan i den boken svaret på en fråga man aldrig ens funderat på att ställa.

Ja, då är man framme vid avdelningen för påhittade föremål.

Och uppe i det gränslösa lufthavet startar berättarjaget sin inre resa tillbaka till morfars hus i Minsk och till köksbordet där hon lärde sig svenska. I korta kapitel som växlar mellan nu och då levererar hon underbara skrönor, egen och andras poesi och skärvor ur en livshistoria. Det blir en sympatisk bok, just en sådan jag vill ha som sällskap ombord ett flygplan på en långresa.