Att skriva om fiktiva händelser med verkliga människor innebär alltid en risk. När det gäller berömda människor är risken än större. En armé av förståsigpåare analyserar och massakrerar författaren, är det trovärdigt, är det tillräckligt respektfullt, är det i linje med förståsigpåarnas egna forskning.

Per Odensten låter den amerikanska poeten Emily Dickinson spela en stor roll i sin senaste roman Vänterskans flykt. Han kryper in under hennes hud och låter henne fantisera om en annan verklig person, en tvätterska som under några dagar arbetade hemma hos Dickinson. Odensten fantiserar om Dickinson, som i sin tur fantiserar om Abby, den nervösa tvätterskan. Romanen har sprungit ur tre aldrig avsända kärleksbrev som hittades bland Dickinsons efterlämnade papper. Breven kallas Mästarbreven efter deras hemlighetsfulla tilltalsord. Det är okänt vem som var den tilltänkte mottagaren.

Abby försvinner spårlöst. Dickinsons fantasier (eller är det bara fantasier, jag vet inte.) Hon känner sig förbunden med den unga tvätterskan, känner en samhörighet. De delar ödet att vara kvinnor i en värld som bara tillhör männen. Genom Abbys livsöde kan Dickinson bearbeta sina egna erfarenheter, hon förbereder sig inför döden genom att göra upp med sina demoner och besvikelser.

Abbys utnyttjas för sin oskuldsfullhets skull, utnyttjas för att hon är kvinna och underklass. Hon är rättslös och kan inte på egen hand hämnas vad som gjorts mot henne. Att försvinna är ett uppror, att börja om är en lycka som inte förunnas Dickinson. Så blir Abby en symbol för Dickinsons egna kamp mot sjukdom, förtryck och ofrihet.

Jag tycker att detta är en lysande roman. Upplägget ger en flytande, drömsk känsla. Vems röst är det vi hör? Spelar det egentligen någon roll? Det är en fantasi, visst, men den känns verklig.

Abby arbetar under en tid som servitris. På grund av påstått sämre resultat får alla lägre lön. Förtvivlade försöker personalen samla sig till kamp. Rädslan, osäkerheten och medvetenheten om vad som väntar den som blir utan arbete splittrar gruppen, och strejkförsöket misslyckas. Den som bråkar för gå. Och vad har en outbildad kvinna för möjligheter att göra sin röst hörd, då som nu?

Jag läser Vänterskans flykt som en uppgörelse med männens värld. Vad är det egentligen för skillnad mellan kärlek och förtryck?