Alla kan vi beskriva den klassiska smått romantiserade poeten. En man i 20-årsåldern som ständigt går och grubblar på sin egen och andras roll på jorden. Han tycker om att jämföra sitt liv med Odysseus och Raskolnikovs öden. Om han inte redan är bostadslös är det bara för att hyresvärden visat sin barmhärtighet genom att ge dispens med hyran för tionde gången. Han går klädd i svart manchester. Han skriver sina dikter "under sena nattimmar" absolut inte på dator utan för hand eller på en gammal hederlig skrivmaskin.

I Magnus Carlbrings första roman är det denna poet, han heter Paul Propp, som är huvudperson. Tidigare har Magnus Carlbring gett ut flera diktsamlingar vilket märks tydligt i Paul Exodus Propp – eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. När Paul Propp är upprörd skrivs alla ord i de nästkommande sju raderna i versaler. Eller så skrivs ett helt stycke utan en enda punkt som någon slags "stream of consciousness". Själva berättandet får ta ett steg åt sidan medan språket svävar. Det halvpoetiska språket fungerar således som en paus för läsaren. Att Magnus Carlbring egentligen är en veteran inom kultursverige märks även innehållsmässigt. Stor del av boken ägnas åt att beskriva medievärldens alla personligheter. Både strävande och lyckade poeter och författare, tv-bolagschefer, kulturjournalister, bokförläggare och akademiledamöter beskrivs på ett till synes sanningsenlig men inte helt smickrande vis. Även andra mer generella samtidsfenomen som dokusåpor och vilsna ungdomar skildras lugnt och konstaterande: såhär är världen. Men dessvärre är det ju inget nytt. Klyschorna om den skrupelfria tv-bolagschefen eller tonåringen som blir syndikalist för att hitta ett syfte med sitt liv har vi alla hört förr. Det är ju därför de är klyschor. Sanningar som konstaterats och upprepats ända tills de degraderas från sanning till klyscha.

Det som gör Paul Exodus Propp – eller Drömmen om den största romanen i världshistorien spännande är att det mitt bland alla dessa samhällskritiska klyschor finns absurditet. Paul Propp snärjs in i de mest fantasifulla situationer. Han är med om den allvarligaste tågolyckan i svensk historia. Han blir inlåst i en lägenhet i centrala Stockholm tillsammans med en gigantisk orm och en schimpans som tvångsmatar folk med clementiner. Dessutom finns det tydligen tidningsredaktioner där medarbetarna bär runt på automatvapen med samma lätthet som andra har pennor i bröstfickan, sådär utifall att. Och någonstans mellan klyschorna och absurditeten finns de icke-stereotypa sidorna av Paul Propp beskrivna. Insikten i drivkraften bakom hans skrivarvilja och hjärnspökena från hans barndom gör att det blir intressant att veta hur det ska gå för den stackars hungrige och hemlöse poeten. De absurda situationerna förtjänar en upplösning. De lösa trådarna som den välvillige Paul lämnar efter sig borde gå att knyta ihop. Upplösningen är tyvärr den enklaste tänkbara, en gruvlig besvikelse trots att den var väntad.