1948 erkändes staten Israel av FN. I princip ända sedan den tiden har landet haft konflikter med sina omkringliggande, arabiska, grannstater. Det rör frågor om vatten och marker, om flyktingar och om Israels själva existens. I samband med konflikterna 1967 ockuperade Israel också Palestina – Västbanken och Gaza – och har ända sedan den tiden upprätthållit ockupationen.

I den mån svenska media över huvud taget rapporterar om Israels hantering av Palestina-frågan är det de ockuperade territorierna som behandlas. Men det finns även en betydande palestinska minoritet inom Israel. De är formellt israeliska medborgare, men behandlas inte så av den judiska majoriteten. Tvärtom är det diskriminering och rasism som möter den palestinska minoriteten.

Ett sätt där det framgår tydligt är tillgången till land – framförallt jordbruksmark. Israel har allt sedan sitt grundande exproprierat all mark – hela 95% av all mark i Israel ägs eller kontrolleras direkt av den israeliska staten (via Jewish National Fund och Israel Lands). Marken arrenderas ut till jordbrukare – bosättare, kibbutzer – på långtidskontrakt.

Men de facto inte till palestinier, inte ens de som är israeliska medborgare. I den här boken beskriver de två författarna hur diskrimineringen ser ut och går till. Det är många olika lagregleringar som bidrar till att upprätthålla ojämlikheterna. Boken är utförligt försedd med källhänvisningar för den som är intresserad av att kontrollera påståendena. Det är en väldokumenterad bok om som ger en inblick i hur strukturell rasism kan se ut.