Fjorton noveller om människor som lever sina liv i ensamhet och gemenskap. Eller känner ensamhet i gemenskap eller gemenskap i sin ensamhet. De flesta karaktärer är något bitska, tilltufsade, kanske bortvalda eller får dra lass åt andra. Ofta upplever de sig oförstådda av omgivningen – de känner sig värda mera uppmärksamhet och respekt. Något gör att det lätt blir (för) mycket.

Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.