Först måste ett par saker klargöras; Bob Dylans kompositioner är alltid bäst när han själv framför dem, Byrds har aldrig kommit i närheten av Dylans klass i sina tolkningar av hans låtar och Dylans version av ”All Along the Watchtower” är bättre än både U2:s och Jimi Hendrix version av densamma för att nämna bara ett par exempel. Enligt bokens författare så är den enda som möjligen klarar av att tolka Dylankompositioner bättre än Dylan själv Hendrix, genom sin tolkning av denna ovan nämnda låt, det författarna tycks ha glömt bort är att ett irländskt band vid namn Them med en frontfigur vid namn Van Morrison 1966 spelade in en version av ”It’s All Over Now Baby Blue” som är så fruktansvärt bra att jag nästan måste hävda att den är bättre än Dylans version och jag är nog inte ensam, det faktum att Beck samplat denna version på sin skiva Odelay tyder på att åtminstone han skulle hålla med mig.

Det andra som också måste påpekas i detta sammanhang är att Dylan är en av musikhistoriens största vokalister. Han har kanske inte den ”bästa” sångrösten, men han är en av de absolut bästa och karaktärsstarkaste sångare jag har hört.

Om man är en sådan person som tror att Dylans låtar är bättre i andras versioner och anser att Dylan inte kan sjunga så kan man sluta läsa recensionen här och motta den enkla uppmaningen att inte köpa boken, den är ingenting för er, men det visste ni nog redan.

Ni som har en outforskad nyfikenhet på Dylan kan ha ett visst utbyte av boken, ni kan här få råd om vart ni skall börja, vilka skivor ni först bör köpa, men främst så är den här boken för sådana som redan är invigda, ni som förstått Dylans storhet, inte bara som låtskrivare utan även som artist.

För det handlar i min mening om att förstå, det är inte en åsikt, läser eller hör ni någonsin någonstans att någon anser att andra gör Dylans låtar bättre eller att Dylan inte kan sjunga så skall ni helt enkelt dra slutsatsen att den personen lider av grava vanföreställningar, den personen har missat hela essensen av vad musik i den form som Dylan arbetar med handlar om, eller så kanske personen helt enkelt aldrig försökt lyssna på Dylan på riktigt, i min mening har i alla fall personen i fråga utmärkt sig som en idiot.

Men okej, åter till boken antar jag. Denna avhandlar alltså Dylans skivor, ett kapitel för varje skiva i kronologisk ordning, 42 kapitel blir det närmare bestämt. Jag för min del läser med störst intresse kapitlen om 60- och 70-tals produktionen, eftersom större delen av min Dylansamling består av hans 60-tals skivor, jag har dock bara en 70-tals skiva, men eftersom jag har alla 60-tals skivor utom den självbetitlade första så är det detta decennium av Dylans produktion som jag närmast har för avsikt att inrikta mig på.

Som guide till hans skivor fungerar boken alldeles utmärkt, det står för mig fullkomligt klart efter att ha läst boken vilken skiva jag bör köpa härnäst; Desire, och det står lika klart att jag kunde råkat köpa en skiva av en nykristen Dylan drypande av fördomar och floskler och det vill jag ju inte i första hand, usch nej.

Detta måste ju sägas vara bokens ena huvudsyfte, att hjälpa en att välja bland de skivor man inte har. Det andra huvudsyftet torde vara att bidra med kuriosa om skivor man redan har. Saker som att melodin till ”Blowin’ in the Wind” modellerats över den afroamerikanska folksången ”No More Auction Block”, att flickan på omslaget till ”The Freewheelin’ Bob Dylan” är hans flickvän Suze Rotolo, att Blonde on Blonde var rockhistoriens första dubbelskiva och att ”I Shall Be Released” är den Dylanlåt som flitigast blivit inspelad av andra artister, över 85 cover-versioner skall det tydligen finnas. Men det finns liksom inte tillräckligt, inte tillräckligt för att rättfärdiga boken, man vill ha mer kuriosa, mer än författarnas åsikter om vilka låtar som är bäst på de olika skivorna.

När sedan författarna hävdar att låtarna på The Times They Are A-Changin’ (som råkar vara en av mina absoluta favoriter bland Dylans skivor) med undantag för ”When the Ship Comes In”, ”på grund av en viss melodisk torrhet” inte hör ”till de Dylan sånger som man kan höra om och om igen lösryckta från sitt politiska sammanhang” så blir jag litet irriterad, exempelvis ”North Country Blues” är en av de bästa låtar han spelat in och överhuvudtaget så innehåller skivan inte ett dåligt spår, det är förmodligen den jämnaste skiva Dylan har gjort, men det är min åsikt och det är deras och så är det med sådana här böcker, så det får man ta, antar jag, precis som ni får ta min i denna text.

Men jag kan ändå inte undgå att tänka att den här boken kunde blivit så mycket bättre och mer innehållsrik om den skrivits av någon i Dylans närhet (vilket jag tar för givet att författarna inte är), någon som kunde sett till att boken genomsyrats med den typen av kuriosa som nu är allt för glest distribuerade. Jag kan inte riktigt se att den här boken är ett måste för någon, inte ens ett inbitet fan, men en del har den ändå helt klart att ge, den behöver knappast skämmas i bokhyllan om jag säger så.