När jag var en ganska nyutexaminerad socionom jobbade jag som kurator på en ungdomsmottagning och vad jag bland annat tog med mig från den tiden, är ett stort intresse för ungdomars livsituationer, relationer och sexualitet. Så Zandra Kanakaris rosafärgade bok Relationsboken för unga: om kärlek, svartsjuka och kontroll var ett självklart val för mig.

Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.