En man som närmar sig medelåldern lever ett blaséartat liv i New York, kantat av kvinnor, knark och konstutställningar. Västvärlden håller på att förfalla ner i sitt eget navelskåderi och allt tycks vara för sent. Men så ringer systern till en kvinna som jaget dejtade för en massa år sedan och vill att han ska komma och hälsa på på sjukhuset. Där finns en dotter som behöver transporteras över hela landet, och det verkar inte bättre än att det är han som är bäst lämpad att göra det.

Victor Johansson, frilansande journalist för bland annat Svenska Dagbladet och Financial Times debuterar med Panorama: en klassisk roadtrip-berättelse som tar läsaren och de två huvudkaraktärerna genom brända amerikanska landskap, sunkiga barer och drabbande insikter om livet.

Det är en klassisk berättelse och Johansson skriver sig rakt in i de lika klassiska klichéerna – en vuxen människas avslagenhet inför världen dunstar i takt med att resan fortgår och det livfulla barnet smittar av sig i sin lika lättfulla som sobra syn på världen. Det finns en hel del som skorrar i berättelsen: hur jaget, som ska vara så kall och obrydd inför världen och människan, plötsligt – och ofta – faller i gråt, redan i början, eller att barnet, Alana, det i princip första hon gör föreslår för en vilt främmande människa att de ska göra en roadtrip (i kursiv, precis som flera andra engelska uttryck – i början av boken, men inte senare). Språket kan antingen ses som att det går i linje med den amerikanska skildringen, snyggt i så fall, eller som att det omedvetet hamnat mellan två världar; här finns nämligen flera och återkommande uttryck som låter väldigt översatta: det är ”hyggliga killar” och ”snälla flickor”, en kompis utbryter att jaget ”måste höra på detta”.

Detaljer, kan tyckas, men de skvallrar om ett genomgående drag i boken – man får känslan av att texten så gärna vill förmedla just den här känslan; Baba O’Riley när man kör in i världens huvudstad, barnet som dansar à la Little Miss Sunshine på ett slitet hotellrum – något man kan landa i utan att uppfinna känslan själv, den finns redan där, serverad.

Det fina är att det funkar, till viss del i alla fall; kisar man lite i läsningen dras man faktiskt med i känslorna. Kanske finns det alltid en storslagenhet i hur barn får vuxna att ändra syn på sig själva och världen, kanske är de här bilderna klichéer av en anledning. Men det hade varit spännande att se Johansson våga bryta mot dem – och nyansera dem. En del av problematiken med de serverade känslorna ligger i att boken helt enkelt är för kort och går för snabbt; allt hamnar för nära ytan och i för snabba slutsatser. Johansson hade gott kunnat lita på att läsaren skulle följt med också på en längre roadtrip.