Det är något med Nina Storm och hennes kollegor på Myndigheten för kulturstöd som fortsätter att skava på precis rätt sätt. Död man på rymmen den fjärde delen i serien, gör inget för att dämpa friktionen – tvärtom. Redan i inledningen, när en kista guppar upp ur en grav, slår tonen an. Det är inte bara döden som vägrar ligga still. Här läcker allt, känslor, normer, mening. Det är fars, javisst, men också en sorg som inte riktigt vet var den ska ta vägen. Den sipprar ut genom sprickor i det roliga.

Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.