Gunnhild Øyehaug beskrivs av sitt svenska förlag som en av Norges mest egensinniga författare. I novellsamlingen Onda blommor, den tredje av Øyehaugs böcker som finns översatt till svenska, visar hon i allra högsta grad prov på detta.

Den nätta samlingen, på 113 sidor, består av tjugofem korta noveller som handlar om alltifrån blodiglar som tuggar i sig ett fibernät och blir högintelligenta till en gammal kvinna som ligger på sin dödsbädd och försöker greppa en tråd som nog inte finns. Det är koncentrerade berättelser som ofta börjar med en tydlig premiss för att sedan vindla sig iväg längs villospår och – ofta – in i metareflektioner kring texten som sådan. Här finns också gott om litterära referenser: återkommande är Virginia Woolf och Inger Christensen, Ibsen gör ett gästspel i en dröm och Baudelaire får figurera både i ord och bild – en av novellerna är rätt och slätt ett porträtt av honom själv. Detta följs, liksom flera av novellerna, av protester från okänd avsändare. Genom hela novellsamlingen finns hantverket ständigt närvarande, texten skrivs och skrivs om, det finns ett ifrågasättande av vad vi annars ofta anser vara bestämt och konkret – både i vår värld och i vår uppfattning om ”text” och ”berättelse”.

Øyehaug håller hög litterär klass och det är lätt att tjusas av uppfinningsrikedomen i det avspänt anekdotiska berättandet om märkliga händelser och kasten mellan olika narrativa nivåer som Onda blommor bjuder på. Ändå bränner det till relativt sällan; de flesta noveller känns mer som cirkuskonster i skrivandets konst än något annat och det paradoxala i stilen blir, efter några noveller, något repetitivt.

Men vissa noveller lodar ner på ett djup som rör sig bortom den snygga ytan. En av dessa är samlingens första novell som handlar om en kvinna som tappar en bit av sin hjärna i toaletten och inser att hon glömt allt hon vet om fåglar – en mindre detalj i de flesta människors liv, men just denna kvinna är ornitolog och ska precis slutföra en avhandling om beckasiner. En annan novell som genljuder i en helt klar och blå känsla är ”Norden sett utifrån”.

Samlingen är fint översatt av Marie Lundquist och letar man efter en tjugofem egensinniga noveller träffar Onda blommor helt rätt. Letar man efter berättelser bortom spetsfundighet och ordtrampoliner ska man nog leta vidare.