Det har nu gått ett år sedan telefonsamtalet kom med beskedet att mamman dött. Våren är kommen, liksom tolv månader tidigare. Det finns en magnolia med stela grenar som föreslår att Tuonis jungfru ska hålla sällskap för kvällen. En magnolia kan väl inte tala, men vem kan egentligen förneka de speciella upplevelser som det inre känslolivet skapar. Musiken som övermannar tonårspojken, ekorren som plirar med ögonen mot tanten i motionsspåret eller sagans tretal, som det lilla barnet njuter av när hon härmar björnarna i sagan om Guldlock och de tre björnarna.

Berättelsen i 36 urnor: En historia om att ha fel utgår från Sirpa Kähkönens relation till sin mamma och delvis också relationen till morföräldrarna. Sirpa Kähkönen är författare, som i en romansvit har levandegjort kvinnors liv i staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget. Undersökningarna i arkiven som rör tiden för inbördeskriget utmynnade i romanen Granitmannen och sakprosaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Historieforskningen har utgjort en stor del i Kähkönens karriär och dessutom har hon varit ordförande i finska PEN-klubben och i Folkbildningssällskapet.

Åh, så stark hennes tro har varit på berättelsens kraft. Samtidigt har skrivandet varit ett sätt att vara flitig och ta vara på möjligheter som inte gavs de tidigare generationerna. Morfar fängslades på grund av sin politiska tillhörighet, mamman som med sin utlevande personlighet råkade ut för en trafikolycka som 16-åring.

Kähkönen får även den här gången fatt i bokstäverna för att sätta samman dem till ord, meningar och stycken. Men här uttrycks ett ifrågasättande, hon distanserar sig från sin egen duktighet och sin författartalang. Resultatet liknar därför ingen roman, inte heller en biografi. Finland har sin historia och tyngden på axlarna som följt av krigen släpper aldrig. I associationsflödet finns också den forntida mytologin, därav Tuonis jungfru som har uppgiften att ro över den döda mamman till Tuonela, underjorden.

Berättaren sitter med bouppteckningen under en enda natt, och det är ingen vanlig lista med fastigheter, besparingar eller tavlor. I stället är det frågan om vändpunkter som kantat familjehistorien och de första kopplas till en kofta, en tom papperspåse för karameller, en frusen kålrot. Tuonis jungfru sitter bredvid som stöd eftersom mammans närvaro i lägenheten har något skrämmande och kusligt över sig. Dottern har en del otalt med sin mor, men det är hög tid att släppa taget. Genomgången sker strukturerat och välordnat … ända tills tankeflödet slingrar sig på småstigar, gör omtag och sällan har väl en författare så snyggt visat att det egna privata och personliga kan man inte så enkelt dela in i en inledning-handling-slut. Livet är ingen roman och ingen avhandling och minnen är komplexa och opålitliga och ordsvadan kan också sluta i

Såväl Virginia Woolf som Jamaica Kincaid skulle kunna ställa sig bredvid berättarjaget, som stöttande väninnor. Intensiteten och sanningsanspråken bränner till, föremålen är laddade och tankeströmmen går i cirklar eller ut i tomma luften. Ibland måste en författare få rada orden på varandra eller strunta i att avsluta en mening. Ett uteblivet skiljetecken är där av en anledning – nästan som för att peka på existentiell tomhet.

Skildringen har oräkneliga smärtpunkter: I släkten har funnits personer som yttrat giftiga repliker när man som mest behövt en kram. Avundsjuka mellan generationerna. Kroppsligt lidande. Är släktarvet bara taggtråd, klasshat och uttjatade mantran? Nog kan det kännas så, men i slutet anas försoningen. Så bra att Tuonis jungfru sitter i rummet och pekar på att bouppteckningen är klar med sina 36 föremål. Klockan är slagen och mamma måste gå.