Alexandra Dahlberg debuterar med den äran och vi får med Vi är bara inte vänner längre en gedigen ungdomsroman från hennes hemstad Gävle.

För åttondeklassaren Amanda blev högstadiet inte det hon hoppats på. Hon har ofrivilligt hamnat i klassens periferi medan hennes enda vän Jennie, valde utanförpositionen när hon kom ny till klassen. Amanda tiger och lider, tillbringar många av rasterna på handikapptoaletten och vill absolut inte att hennes föräldrar ska ana att inte allt är som det ska i skolan. Det är plågsamt att se hur hennes före detta bästa vän, Lejla, tagits upp i innegänget och i nästan samma ögonblick släppt Amanda som en het potatis.

Att Amanda får revansch, det är liksom inbyggt i ungdomsboken struktur (rekommenderad läsålder är 12-15 år), men sättet Alexandra Dahlberg gör det på är både raffinerat och intelligent. Hon tillåter inte att ungdomarna bara är onda eller goda utan låter dem alla få en kontext som gör deras handlande om inte okej, så ändå begripligt. Det är fortfarande inte försvarbart att söndra och härska som klassens drottning Moa, men när man får ta del av hennes familjebakgrund, förstår man faktiskt varför hon beter sig som hon gör.

Alexandra Dahberg analyserar gruppdynamiken i en åttondeklass seriöst och tar inga genvägar. När Amanda får chansen att få in en fot i gänget, tar hon den, även om det betyder att hon riskerar att förlora Jennie. Och när Lejla vill börja umgås med Amanda igen, gör hon klart för Amanda att det kan vara nästan lika påfrestande att vara ”inne” som det är att vara ”ute”. Lejlas analys av vem som bestämmer i skolan, känner nog dessvärre de flesta av oss igen:

”Det är killarna. Killarna är allt. Det är skit, men så är det. Tjejer som Moa? Som mig? Vi är där på grund av dem. De vill hänga med oss. Och varför vill de det?” Det känns som att hon försöker förklara något för ett barn och att det är något jag redan borde ha haft koll på. ”För att … de gillar er?” ”För att de vill ha oss! De vill hångla, eller lilgga. Tycker killarna inte att man är het så slutar de bry sig. Och vet du vad som inte är hett?” Jag skakar på huvudet, och Lejla ger mig ändå inte tid att svara. ”Att vara ett omöjligt byte! Är du svår? Sexigt. Är du gay? Bye bye, om du inte hånglar med annan tjej som show för killarna.”

Inte bara teman som vänskap, förälskelse, solidaritet och homosexualitet avhandlas, utan vi får även ta del av Amandas mammas utbrändhet och ser hur det påverkar hela familjen. Det är ganska mycket Alexandra Dahlberg låter sina unga läsare ta sig igenom, men det känns konstigt nog ändå inte överlastat. Språket är spänstigt och känns autentiskt och huvudpersonerna tillåts dessutom vara både roliga och slagfärdiga. Och slutet, som jag inte ska avslöja, är tack och lov hoppfullt och fint utan att ”happy end” blir för överdrivet.