När 76-åriga Marjas lägenhet måste röksaneras flyttar hon högst motvilligt in på ett seniorboende för HBTQ-personer. Där möter hon den enerverande grannen Millan som envist drar henne med sig på gemensamma aktiviteter. Trots Marjas motstånd lyckas Millan och hans vänner till slut locka ut henne ur lägenheten till gemenskapen utanför.

På seniorboendet finns HBTQ-seniorer från flera delar av världen, de delar en gemensam historia av förtryck och diskriminering som tagit sig uttryck på olika sätt. Detta är en berättelse om en generation av HBTQ-personer som var osäkra på om de ens skulle få bli gamla pensionärer på ett boende. Folk dog, försvann och gömde sig långt in i garderoben.

I Marjas släkt är det bara hennes systerdotter Vanja som har lyckats lista ut att mostern Marja är lesbisk och att rumskamraten Ann egentligen är hennes flickvän. Det är också Vanja som hittat plats på boendet under tiden lägenheten saneras, hon vill så gärna hjälpa till, men förstår inte varför Marja inte kan vara lite gladare och mer tacksam, det var ju ändå många år sedan Ann dog. Kanske kan boendet hjälpa henne att komma loss från det gamla?

I boken får läsaren följa de gamla pensionärerna (som verkar oförskämt pigga) och ta del av deras vardag med filmkvällar, sommarfester och korsordslösande. Men också veta mer om deras ungdom och deras olika historier. Trots formatet hinner vi lära känna flera olika personer och ta del av HBTQ-historia från flera delar av världen.

I slutet av regnbågen är ett fint seriealbum tecknat med kärlek, trots formatet och sina relativt få sidor hinner läsaren ta del av flera livsöden. Boken är fiktion, men berättelserna tar inspiration från intervjuer som gjorts med äldre HBTQ-personer. Det är en berättelse om kärlek, förtryck men också om att bli gammal. Vad händer egentligen med ens relation när frun blir dement? Går det att skaffa nya vänner efter 70?
I slutet av regnbågen är en finstämd hyllning till den äldre HBTQ-generationen, och ett hopp om att även den yngre generationen ska få bli gammal.