Kulturjournalisten och författaren Ellinor Skagegård låter oss i sin nya biografi Quelqu’une: Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv möta en människa av kött och blod, som tampas med spörsmål som också en nutida människa kan känna igen sig i.

Hon är förälskad, får sitt hjärta krossat, vänstrar med gifta män, älskar flärd, är  nöjeslysten, rastlös och emellanåt stressad, har ont om pengar, köper en skrivmaskin av märket Underwood på avbetalning, bättrar på lönen genom att åta sig översättningsarbeten, bråkar med chefen och blir osams med kollegor.

Märta slukar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) och identifierar sig med karaktären Lydia. Svärmerierna är många, alltsomoftast oförnuftiga och hon blir föremål för en hel del skvaller. Hennes omdöme när det gäller män lämnar en hel del att önska. Gång på gång blir hon besviken. Somliga herrar försvinner aldrig helt och hållet ur hennes liv. I takt med att håret grånar blir dock andliga frågor allt viktigare.

Skagegårds bok har rönt stor uppmärksamhet i dagspressen. Inte undra på när författaren återupptäckt en av Svenska Dagbladets vassaste kvinnliga skribenter, som verkade mellan 1916 och 1939.

Märta Lindqvist (1888 – 1939) var synnerligen produktiv och mångsidig. Hennes signatur Quelqu’une syntes regelbundet ”under strecket”. Reportageresorna gick till Amerika (”allting är bättre hemma”), Palestina och Nazityskland (hon genomskådade  regimen). Märta var därtill en uppskattad krönikör och flitig bokanmälare. Hon intervjuade många av dåtidens kändisar, bland andra regissör Victor Sjöström, Charlie Chaplin, revykungen Ernst Rolf, skådespelaren och kvinnotjusaren Rudolph Valentino (imponerade inte på Märta, som fann honom urtrist).

Märta var en pionjär inom filmkritiken, med rykte om sig att vara skoningslös. Detta till den milda grad att Svensk Filmindustri utövade påtryckningar på SvD, då de befarade att hon skrämde bort publiken.

Märta Lindqvist är inte det enda kvinnliga pennskaft som lyfts fram i rampljuset de senaste åren. Både Elin Wägner och Ester Blenda Nordström har blivit föremål för ypperliga biografier. Tillsammans med bland andra Ellen Landqvist och Vera von Kraemer bildade de ett kvinnligt nätverk för journalister – ”Ligan”. Märta upptogs dock inte i deras krets. Hon påstod sig vara mer bekväm med män och var ingen förkämpe för kvinnors rättigheter.

1910-talet var för övrigt de kvinnliga journalisternas tidevarv. Tidningsredaktionerna  översvämmades av ansökningar från borgerliga unga kvinnor som inspirerats av ”pennskaftet” Barbro Magnus i Elin Wägners inflytelserika rösträttsroman Pennskaftet (1910).

Arbetsvilkoren var inte mycket att skryta med. På SvD:s redaktion placerades man som kvinna i det så kallade damrummet (utrustat med telefon, men som man bara kunde ringa lokalsamtal ifrån), fick de minst prestigefyllda uppdragen och de tunnaste lönekuverten.

Men Märtas framåtanda och begåvning gjorde att hon snabbt steg i graderna och fick allt tyngre uppgifter. Inte sällan rörde det sig om äventyrliga uppdrag, som att följa med på en tur över Stockholm i flygmaskin eller att 1918 ge sig ut på en strapatsrik tur på isen i Stockholms skärgård för att träffa en grupp finska flyktingar.

Tyngdpunkten i biografin ligger på privatlivet och perspektivet är Märtas. Emellanåt får vi höra hennes egen röst genom citat ur hennes många dagböcker. Jag kan inte sticka under stol med att jag till en början har svårt för bokens upplägg. I stället för en traditionell biografi med en upplysande introduktion av Märta Lindqvist och hennes – för mig helt obekanta gärningar – kastas jag något förbryllad in i en skolflickas vardag och svärmerier på Östermalm runt sekelskiftet 1900.

Snart ändrar jag emellertid uppfattning och inser det unika i att få ta del av en frispråkig och livsbejakande kvinnas ocensurerade tankar om livet under de tre första decennierna av nittonhundratalet. Huruvida det är etiskt försvarbart att publicera de mest intima detaljerna ur dagböckerna är en annan femma. Ellinor Skagegård själv läser in ett godkännande i det faktum att Märta medvetet valde att inte förstöra sina texter, utan lämnade över dem i en väns vård. Hon var endast runt femtio, när hon gick bort, efter att man upptäckt tumörer i hennes lungor.

Biografin bygger i huvudsak på Märtas dagböcker för åren 1903 till 1926 samt på ett stort antal brev respektive stora mängder tidningstext. Hennes efterlämnade papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, men dagböckerna fick hon i sin hand av en privatperson, som läst den tidningsartikel om Märta som Skagegård skrivit för SvD.

Avslutningsvis undrar jag hur det kommer sig att de kvinnliga journalister som var i farten för hundra år sedan kommit i ropet just nu? Och finns det måhända fler att ”upptäcka”?