Katja befinner sig mitt i livets gråa sjö, långt bort från ungdomens strandkant, ännu långt kvar till ålderdomens på andra sidan. Hon simmar och försöker få fatt i vilken riktning hon är på väg, frågar sig hur länge hon egentligen kommer orka hålla sig flytande utan att veta vart hon ska.

När hennes väninna Tiffy uppmanar henne att komma och jobba som fotterapeut på hennes salong bokar Katja en utbildningskurs utan att blinka. Hon, den något avdankade författaren, med en sjuk man och utflyttad dotter, lär sig snabbt allt om hur man bäst tar hand om folks fötter – och människorna som använder dem.

I Marzahn mon amour presenterar Katja Oskamp sin kundkrets på skönhetssalongen, och därmed ett utsnitt av de människor som bor i den Östberlinska stadsdelen Marzahn, genom deras fötter. Varenda kund hon behandlar har unika fötter, unika och rika levnadshistorier som Katja får höra när hon filar bort förhårdnader och masserar in mjukgörande krämer. Det är gamla människor, som bor i enrummare i betonghöghusen och ibland inte tar sig ut utan hjälp – men fotvårdstiden dyker de alltid upp till som avtalat. Och Katja sprider sin omsorg: hon ser, lyssnar, bemöter och tar hand om sina kunder på ett sätt som de förmodligen inte upplever någon annanstans i samhället. Genom Marzahn mon amour för hon dessutom deras berättelser vidare; boken får fungera som ett kärl för dessa samhällets bortglömda individers liv och en hyllning till dem: trots krämpor och ensamhet, sjukdomar och närståendes dödsfall, är Katjas kunder fyllda av livsglädje och styrka som smittar av sig på Katja, och i viss mån också på läsaren.

Parallellt löper ramberättelsen om Katja själv, dock bara i små glimtar: hur hon går från att känna sig vilse till att känna att hon har hittat mening i livet igen, tack vare skönhetssalongen, hennes kollegor där och alla kunder. Liksom Oskamp presenterar gamla människors liv, som lätt kan hamna i skymundan i litteratur och samhälle, låter Oskamp här också en annan underdog stå i rampljuset: den medelålders kvinnan, oförställd och komplex. På en arbetsutflykt till en kurort – där Katja bland annat förklarar sin kärlek till skönhetssalongen och det arbete som sker där, skildrar Oskamp till exempel fint hur de tre kvinnorna som arbetar på salongen får finnas bara i förhållande till hur härligt det är att bada:

Om vi inte redan gjorde det ser vi nu ut som blöta pudlar, frisyrerna förstörda, allt dryper och droppar. Tiffy kastar bak återstoden av sin svarta lugg så att den står ut i två tjocka tofsar vid hennes öron. Flockes röda, korta hår klibbar som en badmössa runt hennes huvud. Sanningens ögonblick, utsmyckningen försvunnen, hela formgivningen åt helvete. Jag älskar det.

Marzahn mon amour handlar om det stora i det lilla, belyser en liten del av världen med en liten del av mänskligheten som annars lätt hamnar i skugga. Det blir aldrig storslaget – men det ska det inte heller vara, det är småputtrigt och fokuserat på den lilla värld som är Marzahn, de små ljus som lyser i en annars grå verklighet.