Veronica Clarke går en ljus framtid till mötes. Bra high school-betyg, rankad som årskursens avslutningstalare och på väg mot ett av USA:s allra finaste collage till hösten. Tills ett streck i räkningen uppenbarar sig, högst bokstavligt: en litet rosa streck på en plastbit hon just kissat på. Hon är gravid.

När hon berättar det för sin pojkvän Kevin blir han inte alls så ställd och upprörd som hon förväntar sig, eller som hon själv är. Istället ställer han sig på knä och plockar fram en ring. Han är väl förberedd, och så småningom kryper det fram att det här faktiskt varit en plan från hans sida. Desperat inför risken att förlora Veronica till ett fint collage långt bort har han på fyllan stuckit hål i en kondom. Han tycker till och med att han är romantisk.

Veronica håller inte med, men tyvärr står inte heller lagstiftningen på hennes sida. För att kunna göra en abort utan sina konservativt kristna föräldrars medgivande visar det sig att hon måste åka nästan 160 mil, en 14-timmarsresa genom flera delstater. Och hon har inte ens en bil.

Så kommer det sig att Veronica rekryterar sin före detta bästa kompis Bailey som chaufför. Bailey är en betydligt avigare tonårstjej än den präktiga Veronica. Det är kanske inte konstigt att de glidit isär – men det blir också snart uppenbart att de har roligt ihop. Tillsammans ger de sig ut på ett riktigt road movie-äventyr, fullt av galna möten, skräpmat, skrålande till bilradion och nästintill oöverkomliga hinder i vägen.

”Soon to be a movie” står det på min lite daterade utgåva av Jenni Hendriks och Ted Caplans roman. I själva verket stötte jag först på berättelsen som film, och slogs av dess på en gång tokroliga charm, varma vänskapsskildring och angelägna budskap om reproduktiva rättigheter. I jämförelse med boken är dock filmen en liten smula tamare. I romanen finns en skärpa i karaktärernas mörkare sidor, och inte minst i det amerikanska samhällets djupt polariserade inställningar till abort som den annars mycket lyckade filmatiseringen delvis slarvar bort.

Men ja, det är fantastiskt att man kan skriva på en gång så här dråpligt, vasst och varmt om rätten till abort, en fråga som ju knappast blivit mindre aktuell sedan romanen först kom ut. Alltfler kvinnor kommer att behöva göra långa, omständliga, kanske till och med omöjliga resor för att själva få bestämma över sina kroppar och huruvida de vill bli föräldrar eller inte. Alltfler kommer att vara utelämnade till mer eller mindre pålitliga partners godtycke och infall. Alltfler står skyddslösa inför politiker och aktivister som anser att det är orimligt att staten ska reglera deras egen användning av skjutvapen, men att samma stat bör kontrollera kvinnors sexualitet och reproduktion.

Tillsammans med Veronica och Bailey skulle jag gärna vilja sätta ett stadigt knä i skrevet på dessa människor.