LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.”

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.