En bok som jag gärna rekommenderar till alla och envar, men i synnerhet till dig som kommit upp lite i åren, är Yvonne De Geers omistliga barndoms- och tidsskildring Aldrig en av oss. Författaren föddes som Ejvor Jonsson, men adopterades i tidig ålder av Ingrid och Jakob De Geer, efter att de förlorat sin lille son.

Alltsedan 2017 har jag otåligt väntat på att få följa Yvonne De Geers vidare öden. Så det är med andaktsfull förväntan som jag öppnar den nya boken Är det något särskilt med dig?

Andra världskriget är historia. Sverige har precis klivit över tröskeln till ett nytt lovande decennium och folkhemmet har inlett sin glansperiod. Hemmafruarna är fler än någonsin; de uppgår till dryga miljonen vid 1950-talets mitt. En tid då utlandssamtal är märkvärdiga och kostsamma och radion kan ståta med endast en kanal.

Tiden är inne för Yvonne att välja yrkesbana. På pappa Jakobs initiativ anmäler hon sig till Set Poppius journalistskola och hamnar efter tre månader på Smålands Allehanda i Jönköping, där man tidigare bara tagit emot manliga volontärer. En därav något skärrad redaktör tar bladet från munnen och informerar den förbluffade nykomlingen om att det inte får förekomma något ”HOR PÅ ARBETSPLATSEN!”

Trots att Yvonne är dotter till en friherre får hon det väldigt knapert i Jönköping. Någon lön utgår inte från tidningen, men lyckligtvis kammar hon hem ett stipendium på 250 kronor i månaden. Pappa Jakob, som utan tvekan kan mäta sig med smålänningarna i sparsamhet, tycker att det är en imponerande summa. Dottern har därför svårt att be om understöd hemifrån, även om budgeten i själva verket är så tajt att hon knappt har råd med mat, än mindre köpa hygienartiklar som bindor. Redaktören, som får nys om hennes belägenhet, skickar henne på en del uppdrag där gratis skrovmål ingår.

Nästa anhalt i karriären blir Gefle Dagblad. I staden – som redaktören med bestämdhet hävdar ligger i norra Uppland (för så vill läsarna ha det!) – springer Yvonne av en slump på den bildsköne (men ack så triste) folkskolläraren Lennart Svensson. Det visar sig att han är vallonättling och att hans släktingar kom till Sverige tillsammans med Yvonnes anfader på 1600-talet. Louis De Geer anlade en rad järnbruk och har gått till historien som den svenska industrins fader.

Beskrivningen av den kulturkrock som Yvonne upplever när hon första gången blir hembjuden till Lennart är oförglömlig i sin pinsamhet. Hela tjocka släkten har samlats och till flickvännens storögda förvåning är de uppklädda till tänderna. Klanen skulle gudbevars få möta en tvättäkta De Geer!

När Lennarts familj så småningom får nys om att Yvonne är adopterad avfärdar den henne som en bluff. Hon finns ju inte med i Adelskalendern. En bok som förresten ständigt ligger framme på släkten De Geers salongsbord, men som Yvonnes pappa Jakob inte har mycket till övers för. Han har sin egen definition på vad det innebär att vara en äkta aristokrat.

Flyttlasset går tillbaka till Stockholm då Carl-Adam Nycop erbjuder Yvonne anställning på den nystartade kvällsblaskan Expressen. Släktingarna får något nytt att förfasa sig över, men Yvonnes exceptionella mamma Ingrid inser att dottern, i egenskap av den första kvinnliga reportern på tidningen, skriver kvinnohistoria.

Yvonne blir snart en i gänget. Hon vänjer sig vid den sexistiska jargongen, stressen och spriten som flödar. Författaren ger bland annat ett ömsint porträtt av kollegan och författaren Lars Widding, som tar henne under sina vingars beskydd. Redaktionschefen Sigge Ågren däremot njuter av att trakassera sin unga medarbetare.

När Yvonne gift sig med Lennart, som tagit namnet Bjerg för hennes skull, hotar Nycop med att ge henne sparken om hon inte genast återtar sitt adliga namn i spalterna. Men genom slumpens försorg tar livet snart en annan vändning och Yvonne flyttar över till en annan manlig bastion, nämligen Dagens Eko på Radiotjänst (Sveriges Radio).

Det är onekligen fascinerande att få inblick i hur det var att arbeta i tidningsvärlden för sjuttio år sedan. Inte minst i – de idag totalsanerade – Klarakvarteren, som var något av Stockholms motsvarighet till Fleet Street i London. Många välkända namn passerar också revy på boksidorna.

Som en röd tråd har slumpen spelat en avgörande roll i Yvonnes liv. Alltsedan Jakob De Geer klev in på barnhemmet på Lidingö och strax valde lilla Ejvor, som han tyckte det såg ut att vara ruter i.

En annan följeslagare har otryggheten och osäkerheten varit. Yvonne växer upp på en herrgård på Drottningholm, men sätts i vanlig folkskola. Senare flyttar familjen till en paradvåning med utsikt över Riddarfjärden, men belägen på Södermalm. Yvonne har haft fullt sjå med att parera ”dolda fällor och minerade fält”. Med sin enkla bördsbakgrund hör hon inte riktigt hemma bland hermelinerna och med sitt adliga namn har hon ingen plats bland vanligt folk.

Som läsare sörjer jag att författarens okonventionella föräldrar – av naturliga skäl – inte får lika stort utrymme som i den förra boken. Favoriten är förstås pappa Jakob, som är burdus, gnidig till tusen och motsägelsefull, men har hjärtat på rätta stället. Han låter sig heller inte imponeras av titlar.

Yvonne De Geer skriver en elegant och lättflytande prosa, med stråk av humor. Jag tycker nog att den första boken är ett strå vassare. Bland annat tidsskildringen är enorm. Nu håller jag tummarna för att den 92-åriga författaren ska orka skriva en fortsättning. Jag misstänker starkt att hon har mycket intressant kvar att berätta!